Varje månad kommer nya dystra siffror över arbetslösheten. Och varje månad säger Ams-chefen, arbetslivsministern, LO och andra berörda att jobben kommer att öka snart. I början av nästan år, hette det för några månader sedan. En bit in på nästa år, heter det nu. Tidpunkten förskjuts hela tiden framåt.
I slutet av september var 224 000 personer, eller 5 procent av arbetskraften, öppet arbetslösa, vilket är mindre än samma månad i fjol. Men samtidigt har antalet sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökat med 39 000, vilket ger den högsta septembersiffran sedan 1999. Sammanlagt är alltså 7,6 procent utan jobb, en mycket hög siffra under ett år med högkonjunktur.
För av allt att döma är Sverige mitt uppe i högkonjunkturen. När det gäller bruttonationalprodukten, BNP, talar mycket för att vi når toppen i år och att ökningstakten sedan går ned något nästa år.
Men varför blir inte jobben fler när produktionen ökar? Det viktigaste svaret är att industrin rationaliserar, det vill säga man drar ned på antalet anställda. Färre ska göra mer.
Där har industrin varit framgångsrik. Tack vare utbildad arbetskraft och stora satsningar på mer effektiva maskiner har den svenska industrin en internationellt sett rekordhög produktivitet. Det är bra för landet, men innebörden är just att färre lyckas producera mer.
Investeringarna i Sverige har sjunkit markant på senare tid. De stora inkomster som företagen får av den rekordhöga exporten satsas uppenbarligen utomlands. Regeringen borde fundera över orsakerna till det.
Skälet till att jobben exporteras är knappast de låga skatterna i de nya EU-länderna - skillnaden i totalt skattetryck är inte särskilt stor - utan snarare dessa länders betydligt lägre löner. Och i Asien är både skatter och löner mycket låga. Här kan vi inte konkurrera. Sverige måste helt enkelt satsa på sådana områden där vi är bättre än andra.
Men det finns fler orsaker till att högkonjunkturen hittills inte givit fler jobb. En är att kommuner och landsting kämpar med stora ekonomiska problem och måste avskeda trots att de i stället skulle behöva anställa.
Några nya jobb kommer också till. Redan ökar jobben till exempel inom varuhandel, bland konsulter och i byggbranschen.
Det betyder att de som nu förlorar sina jobb sannolikt måste inrikta sig på att byta bransch och därmed behöver vidareutbildning. Det är obegripligt att regeringen inte satsar på kompetenskonton, ett förslag som facken ställt sig bakom och som man redan avsatt pengar till, pengar som regeringen nu använder till annat.
Själv säger regeringen att jobben är det viktigaste. Men i praktiken ser det annorlunda ut.