Varför genomförde inte regeringen skattesänkningarna i 2012 års budget? Finanspolitiska rådets rapport för en månad sedan uppmärksammades mest för sin sågning av den halverade restaurangmomsen (”har karaktären av ett branschstöd”), men det är frågan om det så kallade reformutrymmet som kanske kommer att få störst betydelse för politiken fram till valet 2014.
Reformutrymme är ett ganska nytt begrepp som definierades så här av rådet i fjolårets rapport: ”Summan av permanenta skattesänkningar och offentliga utgiftsökningar som riksdagen kan ta aktiva beslut om och som är förenliga med målet att den offentliga sektorn ska ha ett överskott på en procent av BNP över en konjunkturcykel.”
Regeringen och finansminister Anders Borg (M) anser att det behövs extra säkerhetsmarginaler i budgeten när det är kris i omvärldsekonomin, som fallet var 2011 och som det fortfarande är. Men sedan i höstas väljer man att bortse från de inbyggda säkerhetsmarginaler som finns i det finanspolitiska ramverket, som är designat för att klara upp- och nedgångar i ekonomin, och säger att det reformutrymme som fanns i vårbudgeten för ett år sedan nu är borta. Det blir både hängslen och livrem, helt i onödan, vilket kritiseras starkt i Finanspolitiska rådets rapport.
Oppositionen ansluter sig till bedömningen om reformutrymmet så till den grad att exempelvis Socialdemokraternas politik kommit att handla om vad man ska göra med pengarna man får loss när till exempel den halverade restaurangmomsen (5,5 miljarder kronor) eller arbetsgivaravgiften för unga (18 miljarder) avvecklas. Hushållande med finanser har blivit en dygd i svensk politik, och det är bara intressen som facken eller företagarorganisationer som kräver mer offensiva satsningar.
Det ligger i sakens natur att säkerhetsmarginalerna blir mindre viktiga när valåret 2014 närmar sig. Båda sidor laddar upp för komma med jobbskapande åtgärder och andra förslag som antas tilltala väljarna. Frågan är också om Socialdemokraterna törs röra den halverade arbetsgivaravgiften. Den har varit i kraft så länge nu att ett borttagande uppfattas som en skattehöjning som kan öka på ungdomsarbetslösheten. Och i så fall skulle en stor del av mellanvalsdebatten komma att handla om ”branschstödet”, den halverade restaurangmomsen. Vilket säger något om den politiska rädslan, men också något om den priviligierade ställningen för svensk ekonomi.
Svaret på frågan om varför inte det femte jobbskatteavdraget genomfördes är naturligtvis också att det saknades en riksdagsmajoritet för ett sådant. Men om budgeten verkligen blivit fälld av en enad opposition vet vi inte då regeringen lade sig platt på förhand. Det skulle varken bli sänkt skatt för pensionärer, höjd skiktgräns för statlig skatt eller jobbskatteavdrag, och behovet av försiktighet var skälet.
År efter år får regeringen beröm för hanteringen av de offentliga finanserna, att plus och minus går ihop. Men samtidigt får man också kritik för sina reformer, skattesänkningar eller förslag som ökar utgifterna. Finanspolitiska rådet vill, liksom exempelvis Långtidsutredningen och de flesta fristående nationalekonomer, se ett tydligare skattesystem med enhetliga momssatser och arbetsgivaravgifter samt lägre marginalskatt.
Men den moderate finansministern lyssnar inte på det örat, vare sig det är ekonomer eller kolleger i alliansen som talar (FP har till exempel drivit på för ett avskaffande av värnskatten). Nationalekonomen Borg håller igen, oavsett konjunktur.
Han subventionerar restaurangbranschen två gånger om (branschen har också stor nytta av den halverade arbetsgivaravgiften då en stor andel anställda är unga). Han ser däremot inte arbetsrättslagstiftningen som ett hinder för unga på arbetsmarknaden. Och han talar om värnskatten som fördelningspolitisk riktig.
I september är det två år kvar till valet och det kan vara dags för ett Moderaterna med opinionsbekymmer att släppa fram de övriga partierna. Om C, FP och KD då lägger fram förslag om arbetsrätten, skattesystemet och pensionärerna kommer det att gynna alliansregeringen som helhet.