När kommer Saltsjöbadsavtalet för vår tid?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
I Sverige genomför medierna samtidigt en sällan skådad kraftsamling av sina resurser för att i ett rasande angrepp släpa Maria Borelius och Cecilia Stegö Chiló till den kulle där deras avgångs korsfästelse skall ske.
Kanske är det svårt att försvara dem, men den mediala moralismen, närmast fanatisk och med tydliga inslag av hyckleri, är ändå skrämmande. När drevet fått vittring löper det amok och nåde den som hamnar i dess väg. Man kan ana att angreppen också har underströmmar av vänsterns frustration, besvikelse och vrede över att makten förlorats.
Hur det går för alliansens regering är en fråga vars svar påverkar oss alla. På sikt är det dock av större vikt för Sverige hur socialdemokratin hanterar sitt nederlag. Under Göran Perssons ledarskap har partiets ideologiska grund aldrig konfronterats med det faktum att man verkar i en global värld som har få eller inga likheter med den verklighet där idéerna en gång växte fram. Det Sverige som bildade resonansbotten till kampsångerna är borta. Görans Perssons regim ignorerade i allt väsentligt ideologiska problem och ägnade sig i stället åt att administrera och befästa den egna maktpositionen. Inom partiet har maktspelets prioriteringar kvävt nästan all intern opposition.
Nu, efter valnederlaget, kan man uppfatta ett första, mer allmänt mumlande om krav på förnyelse. Men detta kommer från en liten och smått räddhågad skara. Alla vet att man står inför en maktkamp där de som ställer sig på fel sida, på förlorarnas, kan få betala ett högt pris. Trots nederlaget har Göran Persson ett avgörande inflytande på vilka som i fortsättningen skall leda partiet. Hans trogna kommer att återfinnas i partistyrelsen och i dess verkställande utskott.
På kort sikt kommer det därför att vara svårt, för att inte säga omöjligt att ändra partiets politiska inriktning. Det är avslöjande när Ulrica Messing och Morgan Johansson nu går ut offentlig och bekänner sig till en traditionell vänsterposition i partiet. Inför den förestående striden signalerar de alltså lojalitet, att de inte kräver förnyelse eller tänker utmana den rådande maktstrukturen.
Det värsta som kan hända socialdemokratin är därför om partiet vinner nästa val. Perssons trogna kommer då att återgå till taburetterna i förtröstan på att nederlaget 2006 berodde på väljarnas otacksamma lynnighet och att man kan fortsätta där man tillfälligt måste avbryta sitt regeringsinnehav.
Förlorar man däremot även valet 2010 kommer detta att leda till en allmän förnyelse inom partiet. I sin tur öppnar det för en modernisering av det politiska programmet som äntligen ger möjlighet till blocköverskridande uppgörelser. Ur det perspektivet vore det en välsignelse för landet om socialdemokratin orkade genomföra en sådan djupgående förnyelse. Att partiet förmår definiera var man befinner sig i den moderna världen och med vilka ideologiska ögon man bör betrakta den.
I någon form måste det som liknar ett nytt Saltsjöbadsavtal tillkomma i Sverige, i form av en bred samling, både inom den politiska och den ekonomiska sfären. Det är redan långt lidet och fortfarande har ingen förmått formulera en vision om hur vårt land långsiktigt skall hantera den globala ekonomins alla utmaningar. Hur vi tillsammans skall lösa problemet med att öka vår konkurrensförmåga och begränsa utflyttningen av företag, kapital och mänskliga resurser. Hur vi kan förvandla vår sårbarhet som obetydlig lilleputt i en hårdnande global ekonomi till en fördel, genom att vi utan allvarliga sociala motsättningar och i god enighet förmår röra oss snabbare, smidigare och listigare än
de stora ekonomiska elefanterna.
Med sin politiska bas och med sitt politiska arv har socialdemokratins förmåga att förnya sin politik en avgörande betydelse. Misslyckas man, förvandlas partiet i värsta fall till det krympande fackets politiskt aggressiva kasperdocka, populistisk och framtidsfientlig.