Stoppa utförsäkringarna! Riv upp och gör om. LO och Svenska kyrkan talar just nu med en mun om sjukförsäkringen. LO i ett brev till samtliga riksdagsledamöter och kyrkan genom det så kallade Påskuppropet. Men vad är det egentligen man protesterar mot?
Det finns sakliga skäl att kritisera den nya sjukförsäkringen, precis som det fanns skäl att kritisera den gamla. Utfallet har blivit en besvikelse med avseende på att så stor andel återvänder till sjukförsäkringen efter utförsäkring och introduktion på Arbetsförmedlingen. Bara cirka tio procent har fått någon form av arbete.
Detta beror sannolikt dels på att det fortfarande saknas ett bra system för rehabilitering där alla myndigheter samt arbetsgivare involveras, dels på att regeringen underskattat problemen på arbetsmarknaden för gruppen utförsäkrade. Det handlar till stor del om människor med mycket liten erfarenhet av arbete, ofta ingen alls.
Allt fler börjar också att peka på problem i gränsdragningarna i den nya rehabiliteringskedjan. Att efter sex månader ”prövas mot hela arbetsmarknaden” är kanske en god tanke, men i praktiken har den stelbenta hanteringen gett en del absurda resultat. Sist men inte minst finns gruppen som tidigare haft tillfällig sjukersättning och som ”nollklassats”. De saknar sjukpenninggrundande inkomst och är i många fall hänvisade till socialbidrag.
En översyn pågår, både på kort och på längre sikt. I vår ska regeringen lämna förslag på justeringar av försäkringen och om drygt två år kommer Socialförsäkringsutredningen med sitt slutbetänkande.
LO och kyrkans upproriska diakoner är dock inte intresserade av några justeringar. De målar upp en bild, med breda penseldrag, av att regeringen drivit folk från hus och hem med den nya försäkringen. Socialkontoren i landets kommuner bågnar just nu under trycket från utförsäkrade ensamstående mammor som inte har mat till sina barn. Så ser budskapet ut.
I veckan som gick höll LO ett seminarium om sjukförsäkringen, samma dag som riksdagsledamöterna fick brevet. LO:s vice ordförande Ulla Lindqvist, diakonen Marie Larsson och läkaren Jenny Fjell vittnade alla om misären som breder ut sig i landet. En fjärde person på mötet, Lennart Järlesjö från Sveriges kommuner och landsting (SKL), lade sordin på stämningen med statistik över försörjningsstödet (socialbidragen) i Stockholm i januari: av 12 000 hushåll som beviljades bidrag var det bara 33 som fick det på grund av sjukförsäkringens nya regler. ”Ja, men det ökar i alla fall”, slog Ulla Lindqvist fast.
När övergår kritiken från att vara saklig till att bli propagandistisk? Jo, det är när allt som talar emot den egna saken förtigs. När vansinnigheten i de gamla reglerna förtigs, liksom den tidigare S-regeringens försök att rätta till dessa regler. När alla utredningar som följde på sjukskrivningsexplosionen 1998–2003 förtigs och tideräkningen i stället startar med införandet av rehabiliteringskedjan, 1 juli 2008.
LO har förstås sina skäl att förtiga historien. De vill byta regering. Och det var deras egen man, tidigare avtalssekreteraren Hans Karlsson, som 2003 bestämde sig för att halvera sjukskrivningstalen. Alldeles särskilt vill LO förtiga sin egen utredning från 2007 som kom fram till att det behövdes en bortre gräns för att ”markera det temporära i sjukskrivningen”.
Svenska kyrkan centralt har visserligen inte ställt sig bakom Påskuppropet, inte heller samorganisationen Sveriges kristna råd (SKR). Men ledande personer, som ärkebiskop Anders Wejryd, har gett uppropet sitt stöd för att man ”berättar om hur en del människor drabbas och bidrar på så sätt till en breddad politisk debatt”.
Kyrkan tar sin utgångspunkt i stöd till utsatta människor, med all rätt. Det finns tyvärr gott om behövande i Sverige, nu liksom för fem eller tio år sedan. Men trots alla ”ömmande fall” i medier det senaste året är det en försvinnande liten del av eländet i landet som blott och enbart beror på den nya sjukförsäkringen.
Sjukförsäkringen måste bli bättre. Men politisk propaganda, avsiktlig eller oavsiktlig, hjälper inte de sjukskrivnas sak.