Men noga räknat är det ju politikerna själva, regeringar och parlament, som bär det största ansvaret. De flesta krisländer har fört en ekonomisk politik med stora underskott, ofta under längre tid. Många rege-ringar har av hänsyn till väljarna inte vågat föreslå nödvändiga åtstramningar. Man kan – med viss rätt - hävda att underskott i budgeten stimulerar sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten. Men någon gång måste ju underskotten betalas. Till slut går det inte längre, som för Grekland. Men även andra länder inom EU har sådana problem, exempelvis Portugal, Italien och Spanien. Att saken inte har att göra med euron visas av att England och även Danmark som står utanför euron har problem, medan Tyskland, Österrike och Holland, som har euron, alla har starka ekonomier.
Men väljarna i krisländerna vill inte acceptera nödvändiga åtgärder. Mest tydligt är det i Grekland som har de allra största problemen. Ska regeringarna tvingas köra över sina väljare för att rätta till ekonomin? Ska det finnas möjligheter att kännbart straffa ett land som inte rättar sig efter en order från EU? Den stabilitetspakt, som fanns som en förutsättning för den gemensamma valutan, struntade så gott som alla euroländer i när det började knipa.
De tuffa ekonomiska åtgärder som nu bedöms som nödvändiga i eurozonen är så omvälvande att de kräver att EU-fördraget ändras, vilket i flera fall förutsätter folkomröstningar. Med tanke på stämningen bland väljarna skulle det snarast överraska om resultatet blir ett ja - det behövs bara att ett land säger nej för att fälla hela tanken.
Risken är med andra ord mycket stor för att EU och euron kommer att drabbas av ännu mycket djupare kriser, som man inte kan åtgärda utan att allvarligt bryta mot demokratiska regler. Kan man smyga igenom en regeländring utan att kräva en ändring av fördraget? För att hårdra konflikten: Vilket är viktigast: ekonomin eller demokratin?
Och vi ska inte tro att Sverige kan undgå kriserna. De goda svenska finanserna är ingen garanti. Sverige är ingen fredad ö i det oroliga internationella havet. Tvärtom är vårt land mer beroende av omvärlden än de flesta andra. Går det riktigt illa för euroländerna så går det riktigt illa för oss också, trots att vi står utanför euron.
Så var finns räddningen? Varken en nordisk union eller en uppdelning av EU i en nordlig och en sydlig del förefaller realistisk. Kanske blir en återgång till den gamla tullunionen EU:s enda chans att överleva