När motståndare möts
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Sällsynt, därför att den görs i en region så länge präglad av oresonlig och våldsam konflikt. Överraskande, därför att de två ledarna företräder länder som brukar beskrivas som varandras politiska motpoler, ja rent av som ärkefiender.
Samtal har pågått en tid mellan länderna utanför offentlighetens ljus, men nu tog man efter lördagens möte bladet från mun och tillkännagav en överenskommelse om att försöka hela den pågående och för det muslimska samhället så söndrande konflikten mellan sunni- respektive shiamuslimer.
Och om det ska bli möjligt är det sunnitiska Saudiarabien och det shiamuslimska Iran två nyckelstater, både genom det som förenar och det som skiljer dem åt.
De är båda stora länder med massiva oljetillgångar, och har regimer inspirerade av fundamentalistisk islamsk teologi. Samtidigt skiljer de sig åt genom att var och en företräder en av de två dominerande och konkurrerande uttolkningarna av islam. I de hätska konflikter som rasar mellan olika muslimska grupper i Libanon, Irak och i de palestinska områdena hamnar de båda länderna ofta på olika sidor.
Och i sin utrikespolitiska orientering kunde de inte vara mer olika. Saudiarabien är nära allierat med USA. Iran benämner Amerika som "den store Satan".
Så varför denna nya fredstrevare? Motiven är säkert flera. Saudiarabien har sedan en tid genom diplomatiska medel, bland annat medling mellan Hamas och Fatah-rörelsen i Palestina, försökt att nå ökat inflytande i regionen på Irans bekostnad. Utspelet kan vara ett sätt att få mer kontroll över konkurrentens förehavanden.
Iran, vars makt har varit på uppseglande ända sedan en annan ärkefiende, Saddam Hussein, föll från sin post, kan genom ett närmande till Saudiarabien, en nära USA-allierad, vilja sända ut signalen att man är beredd att prata och förhandla med alla. Kanske börjar den iranska regimen känna sig alltmer pressad av de påtryckningar från USA:s och FN:s sida som följt på grund av Irans kärnvapenambitioner.
Vilken betydelse närmandet mellan länderna får beror mycket på hur det tas emot på annat håll. Det är inte säkert att de grupper i Libanon och Irak som Saudiarabien och Iran sponsrar är beredda att lyssna till sina sponsorer.
Och USA lär fortsätta att - med rätta - förhålla sig skeptisk till uttalanden från ett trilskande Iran som trots sanktioner fortsätter att envist hävda sin rätt att anrika uran, och vars president gör ständigt nya hotfulla utfall mot Israel och västvärlden.
Från israelisk sida är det heller inte alls säkert att mer av enighet bland dem man uppfattar som sina fiender tas emot väl.
Men överenskommelsen mellan Saudiarabien och Iran kan, invändningarna till trots, ändå få ett viktigt symbolvärde. Den visar en insikt, om den nu är ärligt avsedd, om vad som måste till i alla av Mellanösterns många konflikter för att en lösning så småningom ska bli möjlig: Vill man nå varaktig fred, tvingas man förr eller senare att sätta sig ned samtala och förhandla med motståndare man avskyr och vars åsikter man föraktar.