När sjukdom blir politik
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
En annan slutsats är att genom att utse en utredare med redan förutfattade meningar om apatiska barn, Marie Hessle, fick migrationsminister Barbro Holmberg den rapport hon önskade. Starkt övertygad utbrast hon 17/2 2005, sedan socialdemokrater och moderater röstat mot amnesti för de apatiska barnen, att "ett annat beslut hade varit en humanitär katastrof". Underförstått hade fler barn "smittats" om dessa hade fått stanna.
Alla riksdagspartier utom s var från början emot Hessle som utredare, och efter programmet har v och mp krävt att Hessle ska avgå. C och fp menar att hon saknar trovärdighet.
Marie Hessle slog i torsdagens Studio 1 i ifrån sig mot Gellert Tamas. Och hon har förvisso rätt i att teorin om manipulation presenteras som en av flera möjliga förklaringar i rapporten som kom i våras.
Men det är just grunderna till varför hon över huvud taget valt att lyfta fram just denna förklaring som är uppseendeväckande, liksom på vilket sätt teorierna "bekräftats" och trummats ut i medierna - livligt understödda av Barbro Holmberg.
I utredningens avsnitt med rubriken Manipulation och misshandel, förekommer hänvisning till två källor: läkarna Thomas Jackson och Tomas Eriksson. Gellert Tamas visar inte bara att dessa "experter" saknar erfarenhet av apatiska barn. Thomas Jackson är dessutom nära lierad med en f d nationaldemokrat, och i intervjun vädrar han starka fördomar om andra kulturer.
Det är högst olustigt om Jackson ärjust den Marie Hessle och Nader Ahmadi lutar sig mot i sin debattartikel i DN 2 maj, när de skriver att "flera experter har uppmärksammat att föräldrar kan påverka eller tvinga sina barn att hamna i ett sjukt tillstånd i syfte att uppnå egen vinning".
Psykologen Peter Engelsöy, har starkt bidragit till mediebilden av "manipulerade barn" genom att påstå att barnen bara visar sig dåliga på dagarna: "De äter i smyg på nätterna - sådana saker har vi sett." Gellert Tamas avslöjar att varken
Engelsöy eller någon annan sett något barn uppe, men att personal sagt att det "försvunnit mat i kylskåpet". Fikarumsskvaller föranledde alltså Barbro Holmberg att slå fast i TV: "De går upp och springer på nätterna när ingen är i rummet."
En annan del av rapporten ägnas tesen att apatiska barn enbart förekommer "i Sverige och först under 2000-talet". Men redan 1991 hade Rapport ett inslag om larm från barnläkare om hur allt fler
flyktingbarn blir apatiska i Sverige. Enligt läkaren Göran Bodegård har man sedan 50-talet kunnat läsa om apatineuros i barnpsykiatrilitteratur.
Londonprofessorn Bryan Lask, den australiske forskaren Zachary Steel och FN:s hälsorättsrapportör Paul Hunt är mycket tydliga när de hävdar att fenomenet finns i många andra länder. Men dessa experter har Hessle enligt Tamas undvikit, liksom hon aldrig talat med de läkare och psykologer i Sverige som arbetat mest med apatiska barn, och vars provtagning inte heller visat ett enda fall av förgiftning.
Tamas granskning borde föranleda en utredning av själva utredningen, och under tiden borde Marie Hessle göra något annat. Det tragiska är att barn fått lida för att socialdemokraterna valt att göra tvivelaktig politik av deras uppenbara, akuta sjukdom. Snarare är detta en humanitär katastrof.