Malmös ledande politiker, Ilmar Reepalu (S), är inte antisemit. För att motsvara den beskrivningen så måste man visa upp tecken på systematiska vanföreställningar om judar som grupp. Några sådana vanföreställningar har inte Reepalu uttryckt.
Problemet är ett annat. Reepalu tycks aldrig ha funderat över antisemitismens innebörd, kodspråk och historia och har gång på gång uttalat sig på ett sätt som legitimerar delar av den antisemitiska repertoaren. När detta har påtalats har han backat och beklagat, bara för att åter upprepa sig i nya uttalanden. Samtidigt gör han som många andra trängda politiker – ifrågasätter kritikernas motiv och uppsåt.
Dessvärre var det likadant i den intervju med Reepalu som i går sändes i radions P1. Han hade haft ett långt samtal med Barack Obamas sändebud i frågor kring antisemitism, Hannah Rosenthal, och kände sig ”sviken”. Rosenthal hade efter mötet konstaterat att Reepalu använt ett antisemitiskt språkbruk när han vid flera tillfällen tillskrivit judarna i Malmö ett slags medansvar för israeliska övergrepp mot palestinier.
Reepalu föreföll av sitt eget ordval i går aldrig tidigare ha insett att uttryck som ”den israeliska lobbyn” kan vara djupt kränkande mot judar i allmänhet – som naturligtvis inte har något ansvar för Israels politik – och påminner om den ”klassiska” antisemitismens språkbruk. Han beklagade att han hade uttryckt sig som han gjort, men uppehöll sig ändå i ett senare skede av intervjun vid utvecklingen i Israel, trots att saken handlar om trakasserier mot judar i Malmö.
Reepalu talade med sympati om tidigare israeliska ledare som David Ben-Gurion och Golda Meir och beklagade den nationalistiska högerns styrka. Det är lätt att hålla med – men judarna i Malmö är fortfarande bosatta i Malmö och har inte mer ansvar för Israels politik än vad muslimer i Sverige har för förtrycket i Iran eller Saudiarabien eller vad personer med afrikansk bakgrund har för förhållandena i Zimbabwe.
Svårare än så är det inte, men Reepalu har gång på gång blandat ihop begreppen. Förtroendet för honom själv är skadat och, som integrationsminister Erik Ullenhag (FP) konstaterade i onsdags, har också bilden av Sverige utomlands påverkats. Men om nu Reepalu inte vill ta intryck av vad som sägs av debattörer med annan politisk inriktning så finns det gott om personer i hans eget parti som kan förklara för honom vad saken gäller. Förmågan att känna igen och ta avstånd från antisemitism handlar inte om ”höger” eller ”vänster”, om borgerlighet eller socialdemokrati, utan om grundläggande demokratiska reflexer.
Inte heller handlar det om problem som är begränsade till det ena eller andra landet. Det är så man måste förstå Obamaadministrationens intresse för antisemitism och andra typer av gruppfördomar. Att medvetet och konsekvent avvisa schabloner om den ena eller andra folkgruppen eller den ena eller andra religionen måste vara ett gemensamt åtagande för demokratiska politiker överallt. I Malmö likaväl som i Chicago, Tel Aviv eller Kairo.