När skyddet inte räcker till
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den svenska staten verkar göra tvärtom. Det som traditionellt ansetts som en av statsmaktens mest grundläggande uppgifter, att skydda sina medborgares säkerhet, har länge hamnat långt ned på prioriteringslistan
Resultatet ser vi nu. Brottsligheten ökar, framför allt i storstäderna. Statistiken visar att svensken i dag lever i otrygghet. Över 80 procent anger att de är rädda för att drabbas av oprovocerat våld. Enligt en europeisk undersökning är svenskarna bland dem som känner sig minst säkra i sin bostad.
Denna utveckling är en spegling av en polisiär verksamhet i kris. Låga uppklarningssiffror, liten synlighet i samhället, bristfällig utredningsverksamhet och medborgare som gett upp tilltron till att polisen finns där när den behövs, är några av inslagen i återkommande larmrapporter.
Situationens allvar kan inte överdrivas. För att vi ska kunna utnyttja många av de friheter som tillkommer oss som medborgare krävs det att vi kan känna oss trygga och säkra, för att kunna gå till jobbet, våga göra vår röst hörd eller helt enkelt sova lugnt om natten.
När denna trygghet nu håller på att raseras måste något göras. Fler poliser på gator och torg är en bra början. Den borgerliga alliansen föreslår en ökning till 20 000 poliser år 2010. Det kommer troligen inte att räcka. Förslaget skulle innebära 2,2 poliser per tusen invånare i Sverige, fortfarande långt under genomsnittet på 3,5 inom övriga EU.
Problemet handlar dessutom inte bara om antal poliser. Polisens karriär- och utbildningssystem måste differentieras. Likriktningen har lett till att specialkompetens urholkas, och att motivationen tryter när fel person hamnar på fel plats.
Närpolisidén var bra men har aldrig genomförts i praktiken. Poliser med god lokalkännedom, väl synliga i samhället, kan förebygga och tidigt ingripa mot så kallad vardagsbrottslighet.
För denna typ av polisiär verksamhet krävs både annorlunda utbildning och läggning hos de ansvariga än för personer som ska syssla med avancerad utredningsverksamhet. För det senare kan ett snabbspår för akademiker införas, som i Storbritannien. Även svensk polis behöver de skarpaste hjärnorna.
Polisens lokala förankring bör både mins-ka och öka. För närpolisens del krävs ökad samverkan med lokala myndigheter, även när det gäller resurser.
För den mer avancerade utredningsverksamheten behövs mer av central styrning och samordning. Det skulle kunna åtgärda dagens bristfälliga ledningssystem och bättre samla nationella utredningsresurser.
Slutligen måste arbetet med uppföljning och utvärdering utvecklas. Polisen har som alla myndigheter mål för sin verksamhet. Om dessa inte uppfylls ska chefer inte kunna sitta i orubbat bo hur länge som helst. Användning av ständigt uppdaterad stati-stik är här ett viktigt verktyg .
Detta är bara några förslag bland en mängd av saker som behöver åtgärdas. Men den som ger sig i kast med att försöka reformera polisen kommer att stöta på patrull, även om ambitionen sätts lågt.
Kårandan inom polisen är stark och när kritiska röster höjs, nu senast från justitiekansler Göran Lambertz, bemöts de ofta med skepsis av polisens företrädare. Polisförbundet verkar dock ha mjuknat något. Dess ordförande Jan Karlsen medgav i går att det kan krävas åtgärder för att öka polisens trovärdighet.
Socialdemokraterna visar handlingsförlamning i frågan. Regeringens uppfattning verkar vara att ingen nivå av brottslighet är tillräckligt hög för att inte kunna byggas, utbildas eller vårdas bort. Samtidigt kostar det mindre politiskt att ducka i denna fråga, då de som framför allt drabbas är samhällets mest röstsvaga grupper.
Vi är inte där än, men redan nu kan konturerna skönjas av ett samhälle där statsmakten givit upp ambitionen att skydda medborgarnas liv och egendom.