De senaste åren har kommunernas kostnader för försörjningsstöd (tidigare socialbidrag) ökat. En bidragande orsak är att fler arbetslösa söker ekonomiskt bistånd.
Men många kommuner, exempelvis Uppsala och Sigtuna, vill inte i längden ansvara för de arbetslösas försörjning. För att försöka bryta utanförskapet och minska antalet biståndsmottagare har man därför infört olika typer av åtgärder som praktikplatser, visstidsanställningar eller andra kompetenshöjande åtgärder.
I sig är initiativ som förbättrar de arbetslösas chanser att få ett jobb att uppmuntra. Problemet är bara att åtgärderna inte bara presenteras i form av olika morötter. Kopplat till åtgärderna finns också ofta olika villkor som måste uppfyllas för att bidragstagarna ska ha rätt till fortsatt försörjningsstöd.
Rätt utformade och anpassade efter individens förutsättningar kan även piskor resultera i positiva effekter. Men i flera kommuner, som Stockholm, har man inte förmått göra individuella bedömningar av bidragstagarnas förmåga att arbeta eller studera. I stället tenderar man att ställa samma krav på alla hjälpsökande. I det enskilda fallet kan detta leda till att det ställs orimliga krav på personer med nedsatt förmåga ta ansvar för sitt eget liv.
Att den här typen av rutinmässiga krav skapas borde dock inte förvåna vare sig politiker eller socionomer. Det klart uttalade målet med åtgärderna är att på sikt minska behovet av försörjningsstöd. Många socialsekreterare har vittnat om att de känner stark press att klara politiskt beslutade mål, i synnerhet budgetmål för verksamheten. Målen blir således viktigare än individen.
I en ledare i Gotlands Tidningar lanseras kommunalrådet i Sigtuna Anders Johansson (S), som mannen med metoden och modet att knäcka långtidsarbetslösheten i staden.
I Sigtuna erbjuds efter en ”inventering” arbetslösa bidragstagare en visstidsanställning med kollektivavtalsenliga löner i ett år. Kommunen kräver dock att alla ansluter sig till en a-kassa under året och de som inte vill medverka mister rätten till fortsatt försörjningsstöd.
Tanken är alltså att de visstidsanställda efter ett år ska få ett jobb eller mer troligt bli försörjda via a-kassan. Ett liknande system finns även i Uppsala.
Kunskapsläget om den här typen av åtgärder är dock bristande. Ingen kan med säkerhet slå fast om de förbättrar deltagarnas ställning och chanser på arbetsmarknaden. Men generellt sett brukar denna grupp arbetssökande, som befinner sig längst från arbetsmarknaden, först få chansen att få jobb då det råder högkonjunktur.
I relativ tysthet håller försörjningsstödet som ska utgöra samhället yttersta skyddsnät på att förändras och urholkas. Personer som saknar försörjningsförmåga kan inte lägre räkna med att få stöd