Även om flera tecken tyder på att den kubanska regimen håller på att ge efter för kraven på en upptining av den iskalla diktaturen finns det skäl att inta en avvaktande attityd. Diktatorn och den förre presidenten på Kuba Fidel Castro sa visserligen häromdagen i en intervju med amerikanska journalister i Havanna ”Kubas modell passar inte ens oss längre”.
Fidel Castro, som numera är ersatt av brodern Raul Castro som Kubas president, har de senaste månaderna framträtt ett antal gånger och talat om en rad företeelser i världen. Exakt vad hans uttalande häromdagen innebär är inte lätt att veta. En del bedömare tror att han vill ge stöd till brodern som försöker sig på att genomföra försiktiga ekonomiska reformer. Ett annat tec-ken som skulle kunna betyda en mjukare hållning till oppositionen på Kuba är överförandet av ett 50-tal av de politiska fångar som fängslades våren 2003 till Spanien.
Men att tro att de två bröderna Castro och den kommunistiska regim som nu härskat på ön i över 50 år självmant skulle släppa makten är att vänta för mycket.
Överförandet av de kubanska fångarna, många av dem självständiga journalister och demokratiförespråkare, till Spanien är ju inget egentligt frigivande utan snarare en deportation av kubanska medborgare till ett annat land. Det verkliga tecknet på en sinnesförändring skulle ju vara att öppna fängelseportarna och släppa alla politiska fångar, utan villkor. Och att låta dem och den demokratirörelse som växte fram under åren runt millennieskiftet verka fritt.
De synnerligen blygsamma försöken till ekonomiska reformer, till exempel att frisörer inte längre är anställda av staten utan kan få tillåtelse att öppna frisersalong i det egna vardagsrummet, ungefär efter mönster av de små privata restauranger med tolv platser, som länge funnits på Kuba, gör ju ingen stor skillnad.
Kanske har bröderna Castro sett sig om i världen och sett att det går att få en bättre ekonomi utan att samtidigt nödgas släppa fram demokratiska reformer. Vid ett seminarium igår hos den liberala biståndsorganisationen Silc varnade Europaminister Birgitta Ohlsson (FP) för en ”singaporeisering” av Kuba, det vill säga just stor ekonomisk frihet men ingen, minimal eller problematisk demokrati. På närmare håll kanske Fidel och Raul Castro återigen vänder sig till Sovjetmaktens efterträdare i Ryssland för att få stöd och hjälp.
Om man ändå väljer att spåra något hopp i dagens kubanska situation kanske ett ”historiskt fönster” plötsligt har öppnats. Innan det slås igen av en nyckfull diktator gäller det för de demokratiska krafterna i omvärlden att agera. Härvid har Sverige och EU ett stort ansvar att inte luckra upp kraven på att en demokratisering är förutsättningen för normala mellanstatliga kontakter med Kuba och att fortsätta stödja de demokratiska krafter som finns på ön.