När staten misslyckas
De som tagit över efter Holmér har gjort aktningsvärda insatser, men förutsättningarna för att ringa in mördaren försvann kanske för alltid de första dagarna efter mordet.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Man kan också fråga sig hur god mannens minnesbild är 20 år efter mordet och hur goda polisens möjligheter är att bedöma hans uppgifter. I normalfallet avgörs nog möjligheterna att klara upp ett mord eller ett annat allvarligt brott av det som sker de första timmarna eller möjligen dagarna efter brottet.
Det nationella traumat kring Palmemordet är egentligen inte ett utan två — dels mordet i sig, dels polisens och rättsväsendets oförmåga att med säkerhet identifiera en gärningsman och få vederbörande dömd. Och sanningen är ju att denna oförmåga till mycket stor, troligen helt avgörande, del beror på misstag på mordnatten och omedelbart därefter. Förklaringen till detta tycks i sin tur vara att den normala arbetsfördelningen mellan rättsväsendets olika delar helt åsidosattes och att kontrollen över arbetet samlades hos en enda person.
"Institutioner", säger filosofen Karl Popper, "är som fästningar — de måste vara både välbyggda och väl bemannade". Man kan tillägga att om konstruktionen brister så ökar risken att en persons misstag får ödesdigra konsekvenser.
I en artikel i Dagens Nyheter påminner Inga-Britt Ahlenius, som var ledamot i den s k Granskningskommissionen, om hur det var: Stockholms länspolismästare Hans Holmér ledde både polisens spaningsarbete och den förundersökning som skulle ge underlag för ett eventuellt åtal och var därtill själv högste polischef i Stockholm. Den normala arbetsfördelningen mellan olika tjänstemän med olika uppgifter försvann och ingen protesterade eftersom Holmér antogs ha regeringens stöd i det han företog sig och ingen ville skapa konflikter i det chocktillstånd som rådde efter mordet.
Det polisarbete som ägde rum omedelbart efter mordet var omvittnat kaotiskt. Chocken kan säkert förklara en del av detta — men samtidigt ska ju en polisorganisation vara uppbygd så att den kan fungera också under mycket oväntade och pressade förhållanden. Som Ahlenius konstaterar är det lätt att förvirring och dåligt handlag ger underlag för föreställningar om konspirationer. Mer oroande är dock att många anser att polisarbetet även långt senare, t ex vid Stureplansmorden 1994 och Göteborgskravallerna 2001, präglats av samma brist på professionalitet som vid Palmemordet.
Nu kom den inledande förvirringen att följas av ett utredningsarbete där en persons övertygelse — alltså Hans Holmérs prioritering av PKK-spåret — sannolikt gjorde att andra vittnesmål och andra uppslagsändar lämnades utan tillräcklig granskning. De som tagit över efter Holmér har gjort aktningsvärda insatser, men förutsättningarna för att ringa in mördaren försvann kanske för alltid de första dagarna efter mordet.
Den givna motbilden är den snabba och framgångsrika utredningen av mordet på Anna Lindh. Var den ett tillfälligt undantag eller ett första tecken på ökad polisiär kompetens?