Enligt Telia Soneras eget policydokument om kundernas rätt till sekretess respekterar emellertid företaget även grundläggande internationella mänskliga rättigheter. Men om de verkligen skulle följa denna policy skulle inte bilden av dess verksamhet i ett flertal diktaturer bli lika okomplicerad som Telia Sonera vill göra gällande.
Enligt Europakonventionen för mänskliga rättigheter får exempelvis en stat inskränka individens rätt till yttrandefrihet eller ett privat- och familjeliv. Men bara om vissa kriterier uppfylls. Staten måste ha ett legitimt syfte och ha stöd i lag. Dessutom måste åtgärden vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle.
De aktuella staterna har visserligen stöd i lag. Men det som uppenbarligen är det huvudsakliga syftet med åtgärden, att kartlägga oppositionella tendenser bland medborgarna, kan inte kallas legitimt. Enligt Uppdrag Gransknings reportage har exempelvis myndigheterna i Uzbekistan och Azerbajdzjan tillgång till all kommunikation man är intresserad av i realtid. En sådan massövervakning kan aldrig bli nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Staterna inskränker således inte sina medborgares rätt till yttrandefrihet eller ett privatliv. De kränker regelmässigt dessa rättigheter.
Men Telia Sonera hävdar alltså trosvisst att det enda det behöver göra är att följa lagen. Till Uppdrag Granskning säger Cecilia Edström att det ”finns långtgående befogenheter för polismyndigheten i många länder att få information ur näten. Vi fattar aldrig beslut om vad som är brott eller inte, utan vi har att tillhandahålla information under vissa förutsättningar.”
Därmed gör de sig till diktaturernas villiga hantlangare. Eller som den vitryska journalisten Irina Chalip konstaterar i Uppdrag granskning ”Bolag som investerar i totalitära stater måste väl förstå att de kommer bli indragna i diktaturens smutsiga affärer.”
Ja, det förstår naturligtvis ett företag som Telia Sonera. Men man väljer att sticka huvudet i sanden genom att hävda man gör gott, då företaget förser medborgarna med ett verktyg att kommunicera. Men denna kommunikationsmöjlighet är en chimär. Den är inte mycket värd om allt man säger, skriver eller skickar via sin mobil inte bara avlyssnas utan även sparas för att kunna användas emot den enskilde vid ett senare tillfälle.
Telia Sonera har makten att välja om de vill bli diktaturens villiga medhjälpare eller inte. Nekar de, förlorar de med all sannolikhet sin licens att verka i landet. Men frågan som företaget bör besvara är varför de accepterade att operera på dessa premisser från första början.