Det var huvudtesen i en stort uppslagen artikel i måndags av Dagens Nyheters kulturmedarbetare Jonas Thente. Han försvarar – naturligtvis – inte näthat, men tycker att vi ska lära oss att ”förstå” det. Möjligen tycker han också att vi då ska reagera med större överseende på frustrationens uttrycksformer.
Thente har inte genomgående fel. Ilska över försvunna jobb, indragen samhällsservice och en känsla hos många av att inte behövas eller ens vara önskvärda påverkar självklart attityder och beteenden. Tydligen menar han också att ”vänstern”, vad det nu exakt betyder i detta sammanhang, har en del i skulden eftersom den intresserar sig för rasism och feminism och inte för traditionella klassfrågor.
Men invändningarna hopar sig. Vad är det för föreställningar om män i LO-grupperna som gör att Thente tycker att det är självklart att näthatarna återfinns just där? Har inte de flesta av oss, oavsett yrke och utbildning större självrespekt än så? För den som sitter på en tidning är det lätt att få kännedom om ett antal personer som i hög grad kvalificerar sig som näthatare och som garanterat hör hemma i helt andra grupper.
Och på vilket sätt är hatfyllda påhopp på namngivna personer ett uttryck för frustration över hur samhället styrs och utvecklas när måltavlorna så ofta är människor som inte har några privilegier alls? Visst riktas en del utfall av detta slag mot personer med makt i det ena eller andra avseendet. Men en ansenlig del av näthatet riktas mot unga kvinnor, för att de som privatpersoner uttalat sig om, eller kommenterat någonting. Det är fråga om råa, kränkande och ofta hotfulla attacker bakom anonymitetens skyddsmask.
Det som finns att förstå här är nog snarare att det nu som tidigare finns män som känner sig hotade av kvinnors närvaro eller som betraktar det som självklart att kvinnor alltid ska ha underordnade positioner – och som använder de möjligheter som modern teknik erbjuder för att försöka hävda just denna hållning. Vi behöver också förstå att attityder av detta slag ofta samvarierar med nedlåtande eller föraktfulla attityder mot andra grupper, som invandrare, etniska minoriteter eller homosexuella.
Man kan förstå hur sådana attityder är konstruerade men man kan inte ha förståelse för deras innebörd. Tvärtom måste vuxna människor, oavsett bakgrund, yrke, utbildningsnivå och annat gemensamt kunna säga ifrån: det är inte acceptabelt att sprida hatiska och hotfulla påståenden om andra i något sammanhang, vare sig det är på nätet eller i form av anonyma brev eller stencilerade flygblad.
Och det är också därför som nästan alla tidningar numera försöker hålla ifrån sig kommentarer av detta slag på sina nätsajter. Den fria debatten blir meningslös om den förvandlas till hatiska påhopp på andra debattörer.