Nato och Darfur hör ihop
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Moderaternas talesman i utrikesfrågor, Gunilla Carlsson, uppehöll sig nästan helt vid situationen i Darfur och ställde mycket motiverade frågor om Sveriges och andra länders passivitet. Det var ett anförande av det slag som det skulle behövas många fler av i riksdagen.
Utrikesminister Laila Freivalds föredrog regeringens årliga utrikespolitiska deklaration. Denna är med nödvändighet en rundmålning av en rad aktuella konflikter och problem och kan inte på samma sätt som Gunilla Carlssons anförande begränsas till att gälla en enda fråga. Dessutom passade Laila Freivalds på tillfället att "kräva besked" av den borgerliga alliansen i frågan om svenskt medlemskap i Nato — givetvis väl medveten om att det enda parti som verkligen drivit frågan, folkpartiet, i samarbetets namn lagt kravet åt sidan och att ingen medlemsansökan är att vänta av en borgerlig regering.
Men hur ser då sambandet ut mellan Darfur och Nato? Sveriges försvar har i praktiken ställts om från den tidigare självklara förstahandsuppgiften att försvara svenskt territorium till att vara en resurs för insats i fredsbefrämjande operationer utomlands. Detta beror inte på några konspirationer eller på politisk ansvarslöshet utan är i allt väsentligt ett resultat av det förändrade världsläget.
Det kalla kriget mellan öst och väst är slut men i stället har olika typer av lokala och regionala konflikter dragit till sig allt större uppmärksamhet. Samtidigt har insikten om det hot mot fred och säkerhet som hänsynslösa diktaturers terror mot sin egen befolkning kan innebära vuxit — något som inte minst markerats i åtskilliga uttalanden av FN-chefen Kofi Annan.
I sådana konflikter kan internationella styrkor av olika slag vara ett väsentligt bidrag till att stabilisera situationen och förhindra att en kris utvecklas till något större och farligare. Få ifrågasätter i dag att Sverige bör bidra till sådana operationer. Darfur är ett många områden där internationellt engagemang i dag är nödvändigt. Många kräver att FN ska införa en s k flygförbudszon över Darfur för att försvåra terrorn mot civilbefolkningen och Gunilla Carlsson konstaterade i riksdagen att de
övervakningsstyrkor från Afrikanska unionen som nu finns på plats är otillräckliga och borde förstärkas med personal från fler håll och med ett starkare mandat.
Men svenska insatser av detta slag kan inte ske isolerade. Svensk personal, vare sig det är i Darfur eller någon annan stans, kommer ofrånkomligen att verka gemensamt med personal från länder som är medlemmar i Nato. Den gemensamma standard för materiel och annat som kommer att användas blir Natostandard. I själva verket vore det ansvarslöst att släppa ut svensk personal på potentiellt farliga uppdrag i olika krishärdar utan att ge dem det bästa tänkbara
skydd och den bästa tänkbara utrustning som kan skaffas — och det får man genom samverkan med Nato.
Sverige deltar sedan åtskilliga år i en rad viktiga Natoaktiviteter. Nato är enligt försvarsberedningens ordförande Håkan Juholt (s) "en fantastiskt bra organisation" (Studio 1 den 16 januari). I utrikesdeklarationen i går skedde också en viss anpassning av retoriken till denna verklighet genom att den traditionella svenska alliansfriheten i viss mån tonades ned. Men som för att maskera denna verklighetsanpassning gick utrikesministern alltså samtidigt till angrepp mot allianspartierna.
Detta är en typ av debatt som enbart tjänar syftet att dölja verkligheten — förmodligen för att socialdemokraterna inte gjort några större egna insatser för att klargöra det nya internationella lägets innebörd och konsekvenser för sina väljare. Inför valet ska en fiktiv debatt drivas på temat "för eller mot Nato" medan verkligheten är att Sverige redan deltar i Natos arbete.
Visst kan vi fortsätta att vara med i arbetet men ändå stå vid sidan av besluten — något annat innebär ju inte dagens situation. Men det kan mycket väl uppstå ett läge där denna linje blir direkt olämplig också från rent nationell svensk synpunkt. I Finland kan politiker oavsett parti tala sakligt om Nato och alla är i praktiken ense om att medlemskap kan bli aktuellt i vissa lägen. Varför ska det vara så omöjligt i Sverige?