Av hans förorättade tonläge att döma tycks han närmast anse att republiken Lettland är skyldig honom en personlig ursäkt. Fischer fnyser över Lettlands medlemskap i Nato. Han tror inte att USA skulle "ta konflikt med världens största oljeexportör och en viktig allierad i kampen mot terrorismen för att försvara en stollig lettisk nationalitetspolitik".
Men sanningen är alltså att Nato (och EU) godkänt den lettiska nationalitetspolitiken - och att Nato kommer att försvara Lettland mot militära hot. Motsatsen skulle ju vara ett grundskott mot Natos trovärdighet och innebära slutet för organisationen.
Fischer tycker inte om termen "herrefolksryssar". Den är dock inte vald av en slump utan har både en konkret bakgrund och precis innebörd. Det handlar om de ryssar, och andra slaver, som under sovjettiden systematiskt uppmuntrades att bosätta sig i Lettland. Syftet var att förryska landet. De nya invandrarna fick privilegier - förtur till olika förmåner, inte minst nybyggda lägenheter. De uppmuntrades att inte lära sig lettiska eller ta del av den lokala kulturen. Det lettiska språket och kulturen trängdes systematiskt tillbaka. Så småningom skulle dessa invandrare komma att utgöra majoriteten av landets befolkning och då skulle Sovjetunionens/Rysslands politiska, ekonomiska och militära överhöghet över Lettland vara säkrad för mycket lång, om inte evig, tid.
Det är värt att påminna sig att Sovjet var mycket nära att nå det målet; det fattades kanske tio år.
Möjligen borde Tomas Fischer också påminnas om de lidanden och den decimering som drabbade det lettiska folket (och de båda övriga baltiska folken) under det förra seklets två världskrig och sovjetiska och tyska ockupationer. Vid det senaste sekelskiftet fanns det färre letter i absoluta tal i Lettland än det gjorde hundra år tidigare.
Oförrätter i den storleksordningen har, som alla vet, alstrat krig i Europa in i våra dagar. Men i de baltiska länderna finns inga skarpa etniska motsättningar. I stället en med hänsyn till omständigheterna närmast anmärkningsvärd ömsesidig tolerans - och det är naturligtvis alla folkgruppers förtjänst.
En av Fischers många felaktigheter känns särskilt angelägen att rätta till. Ingen i Lettland är, med de få undantag som är gängse i alla länder, utestängd från medborgarskap. Det visar sig ju också i den dramatiska ökningen av antalet ansökningar.
Vad så gäller Andrej Lakstigal, som också replikerar här bredvid, konstaterade jag alltså att "ryssarna i Lettland inte är en homogen grupp. En betydande del av dem integrerar sig, lär sig lettiska, skaffar sig medborgarskap, deltar i det ekonomiska och politiska livet ... - och vill hellre se och utnyttja den nya tidens möjligheter än hänge sig åt en mossig sovjetnostalgi som ingenstans leder".
Lakstigal instämmer i verklighetsbeskrivningen. Men anklagar mig sedan för att anse att "sovjetisk ideologi är något som skapats enbart av ryssar för ryssar och dit varje ryss längtar tillbaka ...", trots att jag just påpekat motsatsen. Det är obegripligt.
Sedan tillåter han sig att psykologisera över min förmenta "bitterhet" och uppmanar mig att hellre skriva dikter än ledare.
Lakstigal sjunger efter sin näbb, men det han presterar är polemisk falsksång med en omisskännlig sovjetisk ton. Även på den gamla onda tiden försökte sovjetsystemets försvarare klistra psykologiserande etiketter på dem som kritiserade Sovjet. Vi betecknades som "hysteriska", "trötta", "bittra" - därmed, underförstått, ur stånd att tänka klart. Den typen av demagogi säger i allmänhet mer om sina upphovsmän än om dem de angriper.
Ledarskribent