Allt är inte guld som glimmar. Och mycket av det som utges för att vara guld varken glimmar eller är någon doftlös ädelmetall. I vissa fall är det till och med brunsvart och luktar riktigt, riktigt illa. Såsom i fallet med det grekiska nynazistiska partiet Gyllene Gryning vars partiledare Nikolaos Michaloliakos nyligen häktades, tillsammans med fyra av partiets övriga parlamentsledamöter och ett dussintal partianhängare. Brottsrubriceringen är ”bildande av kriminell organisation”.
Gyllene Gryning uppstod 1985, men nazismens verkliga återfödelse – i grekisk tappning – skedde i och med parlamentsvalet i maj 2012. Partiet fick då sju procent av rösterna i det och lade beslag på 18 av 300 platser i parlamentet. Som vanligt med extrema partier skördar de extra stora framgångar i spåren av en kris. Greklands totala kollaps med nödlån, massarbetslöshet och utbredd uppgivenhet är vida dokumenterad. Och den chansen har inte Gyllene Gryning låtit gå om intet.
Genom att erbjuda soppkök, arbetstillfällen och andra typer av social verksamhet har partiet vunnit popularitet bland många av de hårdast drabbade grekerna. Parallellt har kontakter djupt in i polisväsendet och militären odlats.
Även om sympatisörer till partiet har anklagats för att ligga bakom hundratals attacker – inklusive mord – på invandrare, har partiet kunnat verka relativt ostört. Men när antifascisten och rapparen Pavlos Fyssas knivmördades förra veckan blev det droppen som fick bägaren att rinna över.
Exakt hur partiets ledning är kopplad till mordet på Fyssas och övriga våldsdåd är ännu oklart. Det ter sig dock osannolikt att flertalet personer i toppskiktet av Gyllene Gryning skulle ha arresterats om tunga bevis saknades. Även två polischefer har fått lämna sina uppdrag på grund av kopplingar till partiet.
Gyllene Gryning passar samtidigt på att bläddra fram till nästa sida i populisthandboken, där rubriken ”martyrrollen” står att läsa. I en intervju för Sveriges Radio säger en av partiets parlamentsledamöter, Artemis Matthaiopoulos: ”De åtalar oss för våra idéer och det här är ett politiskt mål.”
Grekland har halkat efter i utvecklingen, och i en värld som rör sig snabbare än någonsin förut – där gränser öppnas och hinder rivs i aldrig tidigare skådad omfattning – gäller det att hänga med. De som inte lyckas ställa om – och göra sig kvitt föråldrade och ineffektiva strukturer och system – förlorar ohjälpligt. Med människans dragning till enkla lösningar ligger det då också nära till hands att syndabockar utses.
Det är bra att Grekland nu gör upp med de extremistiska krafterna i landet. Men det ekonomiska krisläget är långt ifrån förbi, och frågan är vad som kommer att följa i spåren av rättsprocessen.
Kommer hela det grekiska folket slutligen inse att vägen mot en ny gyllene gryning inte går via nazismen?