Nej, det tycks inte finnas något intresse inom Finansdepartementet för att ta bort den så kallade reklamskatten – i verkligheten en skatt på tidningar – i år heller. Ändå har en enig riksdag beställt ett sådant förslag. Och när riksdagens Konstitutionsutskott i går genomförde en hearing om pressens ekonomi så kom argumenten på bordet igen.
Den bisarra sanningen är att direktreklam som delas ut i brevlådan är skattefri. Detsamma gäller reklam i radio, tv och på internet. Men reklam i dagstidningar beskattas. Var och en inser att denna ordning är en kvarleva från en förgången tid. Effekten av den utveckling som skett sedan 1970-talet är att tidningarna utsätts för en särbehandling som inte kan motiveras med några argument.
Den enda argumentering som hörs från regeringen – och som hördes från den förra S-regeringen – är att det kostar för mycket pengar. Det betyder i praktiken att man medger att den ordning som råder är orättvis och alltså inte kan försvaras med några principiella argument. Normal politisk logik bjuder att orättvisor ska avskaffas just för att de är orättvisa.
Naturligtvis argumenterar pressens företrädare i viss mening i egen sak. Men samma politiker som inte vill rätta till dagens missförhållanden brukar i andra sammanhang påpeka att tidningarna, som nyhetsförmedlare, debattarenor och opinionsbildare är avgörande för det demokratiska samhällsskicket. Hur vore det att se till att argumenten håller ihop?
Håkan Holmberg
politisk chefredaktör