Den som gjort närmare bekantskap med missbruksproblem vet att detta är sjukdomstillstånd, som kräver både insikt, motivation och mycket stöd för att rå på. Någonstans i kaoset av den sjukas tillstånd och omgivningens desperata oro ska man söka en hållbar lösning – det finns ingen quick fix.
Övervikt kan vara en följd av andra medicinska problem, genetiska faktorer eller funktionshinder, men den kan också bero på socioekonomiska problem som gör att man äter mindre hälsosamt – det är ju bara att kolla på priserna i fisk- och grönsaksdiskarna.
Livet är komplicerat och svårt. Så låt oss göra det etter värre! Ungefär så kan man tolka Storbritanniens premiärminister David Camerons förslag att se över regelverket för ekonomisk ersättning till personer som inte arbetar på grund av hälsoproblem. Hans agenda är att samhället ska ta reda på om människor går hemma med ersättning för övervikt eller alkohol- och drogberoende, i stället för att söka behandling och vård. Är hälsoinkvisition nästa steg i kontrollsamhället?
Denna skyll dig själv-mentalitet är inte bara en moralisk härdsmälta. Dels bygger den på okunskap om att missbruk, och ibland även övervikt, faktiskt är en sjukdom som kan vara svår att bota. Dels är den sprungen ur en oerhört problematisk människosyn, där den perfekta, problemfria människan är mera värd. Här skymtar ett historiskt återsken som man absolut vill slippa skönja.
Att straffa människor som redan har det svårt skapar inte ett gott samhälle. Självklart ska de som har hälsoproblem erbjudas vård. Men val av behandling måste, om det inte gäller akut fara för livet, vara upp till individen. Det måste också vara den enskildas samvetsfråga att tillsammans med frivilligt stöd utföra behandlingen rätt.
Uppsalas centerkommunalråd Stefan Hannas förslag att förse överviktiga personer med övervakare, som rapporterar till myndigheter om hur effektivt dessa tränar, skulle kanske ha setts som en jättebra idé – i DDR.