Ett superfängelse för de 50 farligaste fångarna. Det är justitieminister Thomas Bodströms svar på den storm av kritik han utsatts för efter den senaste tidens spektakulära rymningar. Till en början verkade det som om många nöjde sig med detta. Men så småningom började de direkt berörda protestera. Både anställda vid anstalterna och experter på kriminalvård började höra av sig. Det är rena vansinnet att bygga ett särskilt fängelse för 50 fångar, ansåg kritikerna.
För det första är det dyrt. Ett så litet fängelse blir enormt mycket kostsammare än att bygga ut redan existerande anstalter. Allt måste ju finnas, administration, vård, mat, väktare osv och det bara för 50 fångar. Det blir svårt att hitta anställda som vill jobba där.
Dessutom tar det tid att bygga ett nytt fängelse. Att hitta mark på en lämplig plats utan att någon opponerar sig, överklagar etc blir svårt. Det kommer att ta flera år innan detta superfängelse blir verklighet. Att samla så många farliga fångar på en plats i stället för att dela upp dem är att skapa ytterligare problem.
I stället bör man naturligtvis ändra på sådant som borde ha gjorts för länge sedan som att införa inpasseringskontroller för alla, störning av mobiltelefoner och bättre skydd för själva anstalten så att man inte bara kan förstöra ytterdörrar med bil eller slänga in knark och mobiltelefoner över stängslet. Kameraövervakningen måste förstärkas.
Det andra och lika nödvändiga är att bygga ut befintliga anstalter så att man får rum med alla dem som döms till fängelse. Den trängsel som nu råder bidrar till att skapa desperation som stimulerar till rymningar. Det är helt oacceptabelt att dömda fångar ska vistas tillsammans med häktade så som man nu planerar.
Att bygga ut nuvarande anstalter med särskilda säkerhetsavdelningar, vårdavdelningar, mer meningsfull sysselsättning etc innebär en betydligt mer effektiv användning av pengarna än att bygga ett litet superfängelse för desperata livstidsfångar. Det vore att slänga ut pengar på ett onödigt dyrt projekt vars yttersta syfte bara är att klara justitieministern ur en politisk knipa.