I höst går vi in i mandatperiodens andra halva. Den första har präglats av folkomröstningen om euron och av valet till EU-parlamentet. Båda dessa val blev besvikelser för statsminister Göran Persson och den del av regeringen som vill att det socialdemokratiska partiet ska höra till de pådrivande och positiva krafterna i den svenska EU-politiken.
Samtidigt växer regeringens problem på flera inrikespolitiska områden - i tydlig kontrast till den vilja till enighet inför valet som präglar de borgerliga partierna.
I en artikel i Svenska Dagbladet i måndags kommenterade socialdemokraternas partisekreterare Lars Stjernkvist moderatledarens förslag om ett antal arbetsgrupper som skulle lägga fram ett gemensamt underlag för en borgerlig regerings politik på de viktigaste politikområdena. Oron för att de borgerliga därmed kommer att framstå som mer enade än sina motståndare inför valet 2006 var tydlig. Om de borgerliga partierna varit lika splittrade i alla frågor som Stjernkvist påstod så skulle han knappast ha skrivit sin artikel.
Det mest iögonfallande i svensk inrikespolitik just nu, vid sidan av strävan till borgerlig enighet inför valet, är faktiskt splittringen inom regeringsunderlaget. Socialdemokraterna har ju ingen egen majoritet i riksdagen utan har fått lov att binda sitt öde till vänsterpartiet och miljöpartiet. Visst kan man i en del frågor i stället vända sig till något eller några borgerliga partier, men ju närmare valet vi kommer desto mindre sannolikt blir det att en sådan samverkan sker. Samtidigt kommer också stödpartierna att vilja demonstrera sin egen identitet tydligare än förr.
Detta märks redan nu, i de kommentarer till Bosse Ringholms riktlinjer för höstbudgeten som presenterades häromdagen. Inga skattesänkningar på inkomster, arv eller gåvor, säger vänsterpartiet. Skatteväxling så att miljöbovar belastas mer och arbete mindre kräver miljöpartiet.
På ett eller annat sätt sys väl även denna höstbudget ihop. Men det blir svårare framöver. Det framgår tydligt av vänsterpartiets utvärdering av sitt samarbete med regeringen i lördags. Medan miljöpartiet kräver ministerposter 2006 aktar sig vänsterpartiet noga för sådana krav, Men dagens förhandlingsmodell duger inte. Nu kräver man nya tjänster på departementen och direkt insyn i arbetet med nya propositioner.
I klartext vill vänsterpartiet ha en ordning där man på viktiga punkter kan styra regeringens politik utan att behöva ta ansvar för helheten. Det är en idealisk position för ett parti av det slag som Lars Ohly leder, men tvingas socialdemokraterna gå med på detta för att behålla regeringsmakten kan resultatet för s bli en utdragen politisk mardröm.
Frågetecknen hopar sig kring socialdemokratins förmåga att regera vidare efter 2006.