Nobelparadoxen
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är märkligt att världens kanske mest prestigefyllda utmärkelse inom vetenskap och litteratur hör hemma i ett så litet land som vårt. Men framför allt går det storslagna firandet av Nobelpristagarna stick i stäv med den kunskapssyn som sedan decennier ligger som en våt filt över den svenska skolan och högre utbildningen.
Att det bara kan gå en Zlatan på tusentals hoppfulla knattefotbollsspelare är en av livets bistra sanningar. Men den som försöker hävda detsamma om unga språkgenier eller matte-snillen bryter mot ett strängt tabu. I svensk skolpolitik ska fortfarande alla skillnader i prestationer elever emellan helst slätas ut.
Medan högpresterande elever i andra europeiska länder kan fångas upp av mer krävande skolor, upplever många i Sverige att duktiga elever t o m aktivt hålls tillbaka. Det innebär många gånger att unga snillen inte får den stimulans de behöver — den som räknar snabbare i matteboken än kamraterna får vackert vänta tills resten av klassen hunnit i kapp. Det är ett mycket vårdslöst sätt att behandla unga människor.
Senare års reformer av den svenska skolan har visserligen lett till en viss konkurrens om duktiga elever skolor emellan. Flera gymnasier har fått en tydlig kunskapsprofil sedan elever getts möjligheten att söka in på betyg i stället för postadress. Men den som dristar sig att rakt ut föreslå särskilda grund- och gymnasieskolor för duktiga elever stöter på patrull — anklagelser om att vilja beröva unga begåvningar deras barndom låter sällan vänta på sig.
Jantelagens ideal om att alla helst ska vara lika duktiga följer svenska ungdomar ända upp i högskolan. Regeringens målsättning är att minst hälften av eleverna i varje årskull som går ut gymnasiet också ska läsa vidare på högskolan. Vägen dit har varit sänkta krav i den högre utbildningen. Regeringens förslag i våras om att elever inte längre ska behöva ha godkänt i svenska och engelska för att vara högskolebehöriga är symtomatiskt.
Folkpartiets förslag i förra veckan om att skapa ett svenskt elituniversitet utgör en välgörande kontrast mot ett sådant synsätt. Partiet vill se ett svenskt Nobeluniversitet som ska kunna bli ett av världens tio främsta. Ett sådant skulle dra till sig inte bara Sveriges, utan förhoppningsvis också några av världens bästa studenter och forskare.
Det är ett glädjande förslag som också innebär ett erkännande av varumärket Nobel och de värden det står för. Framförallt är det ett uttryck för att man inte vill acceptera idén om att alla utbildningar ska passa alla studenter, oavsett begåvning och ambitionsnivå.
För att stå sig i den globala konkurrensen måste Sverige kunna konkurrera med högutbildad arbetskraft, inte med låga löner. Därför har vi inte råd att försumma våra duktigaste elever och studenter. Genom att intala oss att alla är precis lika ambitiösa och lika duktiga riskerar vi dessutom att gå miste om skarpa hjärnors upptäckter och prestationer.
Att göra upp med den kunskapssyn som präglar den svenska utbildningspolitiken är ytterst en fråga om unga människors rätt till självförverkligande. Rätten att utveckla sina talanger får inte vara förbehållen våra bollgenier.