Nobelpris till USA
Vi åskådare njuter av en Nobelfest med glans och glitter och det högtidliga överlämnandet av priset till världens främsta forskare. Trots att det finns massor av olika priser är Nobelpriset det finaste pris som en forskare kan få, det vittnar många om.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
För det är ju män det är fråga om. Av samtliga 689 Nobelpristagare är 651 män. Och inte vilka män som helst, det ska företrädesvis vara amerikanska män, eller åtminstone män verksamma vid amerikanska institutioner. Under de första hundra åren som Nobelpriset funnits kom 101 pristagare från universitet i Kalifornien.
Betyder det att de högst kvalificerade personer som utser pristagarna i naturvetenskapliga ämnen bara ser sig om i USA när de letar kandidater? Det är det få kritiker som tror. I stället är den bistra sanningen att det nästan alltid är i USA som den viktigaste forskningen sker. De icke-amerikanska forskare som kommer upp i Nobelklass brukar normalt flytta till USA innan det blir aktuellt med ett pris.
Varför är det så? Ett enkelt svar är att det är i USA pengarna finns. I Sverige, som ändå ligger i topp i Europa när det gäller satsning på forskning, ägnar avancerade forskare mycket tid åt att söka anslag av olika sorter för att finansiera sin forskning. Ofta visar det sig då att det går att få pengar till projekten om man flyttar dem till USA. Detsamma gäller förstås de flesta andra länder. Storbritannien är ett av de få länder där forskare tycks klara av att stanna hemma och ändå nå toppen.
Men pengar är inte hela förklaringen. Mycket tyder på att en intellektuellt stimulerande miljö har en stor betydelse för forskningsresultaten. Forskningsvärlden är ju ett av mycket få områden som verkligen är internationell, där de ledande inom ett område känner varandra och träffas på konferenser världen över. Att få arbeta tillsammans med andra ledande forskare kan uppenbarligen innebära avgörande fördelar.
Så varför finns det så få sådana kreativa centrum i Europa? Ett utvidgat EU borde ha precis samma möjligheter som USA, men hittills har samarbetet inom EU inte lett till några sådana resultat. Redan om alla EU-
länder satsade en lika stor andel av BNP på forskning som Sverige skulle det finnas betydligt större resurser.
Nobelstiftelsens ordförande Bengt Samuelsson, själv Nobelpristagare, påminde i sitt inledningstal om USA:s totalt dominerande roll när det gäller pristagare i naturvetenskapliga ämnen. Pengar är en förutsättning för detta. USA satsar dubbelt så mycket per invånare på forskning som EU-länderna gör. Men en annan olikhet är att resurserna till universiteten delas ut efter kvalitet i USA, hävdade han.
Här kunde EU göra en insats för att stimulera spetsforskning. Ett första steg kunde vara att skapa ett EU:s forskningsråd. Att medlemsländerna ska satsa sina resurser på att skola och utbilda forskare varav de bästa sedan försvinner till USA är inte rimligt. Här finns en uppenbar uppgift för europeiskt samarbete.