Nollvision vid skolskjutsar
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I Uppsala åker varje dag 7 500 barn skolskjuts. Det är ett stort antal och det ställer stora krav på organisation för att trafiken ska vara säker. Problemet är att målet inte kan vara att trafiken blir "så säker som möjligt" utan att den måste vara "säker", punkt och slut.
Föräldrar måste helt enkelt kunna veta att deras barn kommer till och från skolan under säkra förhållanden och den lättvindighet som depåchefen vid KR-Trafik, en utövare av skolskjutstrafik i Uppsala län, uttryckte i gårdagens UNT är rent upprörande. Att 45 barn dör eller skadas vid skolskjutsar tycker han inte är så mycket med tanke på att det är så "oerhört många" barn som får skolskjuts.
Om trafikutövarna har den synen på trafiken är det verkligen inte konstigt att det inträffar olyckor.
Det svenska samhällets uppbyggnad med såväl tättbebyggda områden som landsbygd och ren glesbygd förutsätter att barn transporteras till skolor i tätorterna, eftersom det inte finns underlag för en skola i varje by.
Föräldrarna lämnar över ansvaret för barnens säkerhet när barnen åker skolskjuts. Skulle det uppstå något tvivel om detta måste hela skolorganisationen ändras eller leda till att
föräldrarna återtar ansvaret för barnens skolväg och helt enkelt skjutsar dem till och från skolan. Att detta skulle ställa till stora svårigheter står helt klart.
Det går inte heller att lägga över ansvaret för trafiksäkerheten på barnen själva. Med stigande ålder och mognad kan de naturligtvis åläggas ett visst ansvar, men små barn, till exempel sexåringar, som är hänvisade till skolskjuts, ska ju inte behöva ta något som helst ansvar för sin plats i trafiken.
Det finns två alternativa lösningar på problemet. Ett är att man lägger ned skolskjutsverksamheten med motiveringen att det är ett för stort ansvar för skolan och trafikföretagen att göra skolvägen säker. Föräldrarna får själva se till att barnen kommer till och från skolan.
Det andra alternativet är att skolskjutsverksamheten får det nödvändiga antal vuxna som kan följa med barnen över vägen eller se till att de sätter sig på rätt buss och att det blir en utgiftspost som inte prioriteras ned. I upphandlingen av skolskjutsverksamhet ska också företagens säkerhetstänkande spela en avgörande roll.
Sedan finns det också tekniska lösningar att komplettera med så att hållplatserna är säkra och att hastigheten är låg vid skolbusshållplatser. Skolbussarna kanske ska förses med några attribut som gör att övriga trafikanter blir uppmärksamma på att det kan finnas barn runt bussen.
Framför allt måste också övriga trafikanter åläggas ett mycket större ansvar för att de håller nere hastigheten och håller uppmärksamheten på topp när de närmar sig en skolbuss.
Att tro att trafikundervisning för de mindre barnen ska vara tillräckligt visar bara brist på förståelse för barns mognad. Så lättvindigt går det verkligen inte att avfärda frågan.