Finanskrisen 2008 drog in hela den gamla västvärlden i en djup ekonomisk kris. När den akuta fasen var över, efter ett till ett och halvt år, gjordes några avslöjande upptäckter. Dels visade det sig att en handfull länder hade betydligt mer djupgående problem – eurokrisen var ett faktum. Dels visade det sig att ett fåtal länder lärt av gamla kriser och stod betydligt bättre rustade inför den nya situationen, däribland Sverige.
När den inflytelserika tidningen The Economist toppar sitt första februarinummer (2–8/2) med Northern lights (norrsken), skriver att (väst-)världen borde lära sig av de nordiska länderna är det i första hand Sverige man menar. Det noteras att Sverige på 15 år gått från en statsskuld på 90 procent av BNP till under 40 procent. Och att vi dessutom redan 1998 förutsåg problemen med en åldrande befolkning och skaffade oss ett långsiktigt hållbart pensionssystem.
Till ordning i statsfinanserna och genomförda reformer kan läggas en väl fungerande och utbyggd välfärdssektor och ett innovationsklimat som löpande skapar nya världskända varor och tjänster. Slutsatsen i tidningens huvudledare blir att ”om du måste återfödas någonstans i världen och har genomsnittliga egenskaper så bör du välja något av de fyra länderna Sverige, Norge, Danmark eller Finland”.
Det är på flera sätt nyttigt att läsa en utomstående betraktelse av de nordiska länderna. En reflektion av den sextonsidiga specialrapporten är att okunnigheten om Norden är ganska påtaglig i världen. Trots att läsekretsen är kvalificerad (The Economist riktar sig till makthavare) ältas fördomar om till exempel det socialistiska drömlandet Sverige. Men å andra sidan lever den bilden kvar även här i landet. Det är verkligen inte alla som har noterat att Sverige numera har ett ganska normalt skattetryck, en normal storlek på den offentliga sektorn och så vidare.
Men det handlar inte bara om att närma sig andra länder i synen på välfärden, också om att gå före. Sverige har mer än något annat land omfamnat det fria skolvalet och att även tillåta privata skolor med offentlig finansiering. Man har inte huvudsakligen gjort det av ideologiska skäl, konstaterar tidningen, utan för att kunna finansiera välfärden.
Över huvud taget har de nordiska länderna tvingats gå före. Här nåddes gränsen för den offentliga sektorns storlek först, här fick vi också först av alla förhålla oss till att alla kvinnor började förvärvsarbeta. Vi går före och gör rätt saker, men också misstag. Därför kan vi också stå modell när andra länder ska hantera samma problem – vilket också rubriken The next supermodel (nästa supermodell) på omslaget slår fast.
Allt är dock inte rosenrött i Norden, The Economist pekar också på en del svårlösta problem. Som att reformivern tycks ha stannat upp. London vimlar av begåvade unga svenskar, skriver man och påpekar att skattenivåerna fortfarande tvingar många att prova lyckan utomlands. När nu framgångssagor som Ericsson och Nokia samt läkemedelsindustrin vacklar kan det bli svårt att hitta ersättare. De nya uppfinningarna rör sig över gränserna som aldrig förr.
Utanförskapet för utrikesfödda pekas ut som det enskilt största problemet i Sverige. Medan 84 procent av alla svenskfödda har ett arbete gäller det bara 51 procent av utomeuropeiska invandrare.
Oförmågan att integrera nya invånare, som i stället i hög grad blir bidragsberoende, hotar på sikt hela välfärdsbygget, anser man. Här finns också en stark koppling till ingångslöner och de höga trösklarna till arbetsmarknaden.
Problemen till trots finns det stor anledning att som svensk sträcka på sig en aning av den nya uppmärksamheten. Bevisen finns där. Det går att kombinera marknad och välfärd. Utrota korruptionen, glöm särintressen och den trötta höger- och vänsterpolitiken och var i stället öppen för goda idéer. Världen kommer att studera den nordiska modellen under kommande år.