Man kan inte vara säker på någonting när det gäller Nordkoreas hotelser mot omvärlden. I februari genomförde regimen sin tredje kärnprovsprängning, vilket ledde till beslut i FN:s säkerhetsråd om utvidgade sanktioner.
Regimens svar blev att hota med en ”förebyggande” kärnvapenattack, mot USA eller Sydkorea. Åtminstone det senare ligger inom möjligheternas ram. Men hittills har inga av hotelserna satts i verket.
I tisdags höll Nordkoreas ledare Kim Jong- Ung ett om möjligt ännu mer krigiskt tal till trupperna. När han ger order ska trupperna ”krossa midjan” och ”skära av luftrören” på ”den galna fienden”. Så talar knappast en politisik ledare i balans.
Ändå finns ett drag av dålig teater också i denna retorik. Förra veckan meddelade man att vapenstilleståndsavtalet med USA från 1953, efter Koreakriget, inte längre gäller – vilket ju egentligen betyder att man anser att öppet krigstillstånd råder. Tydligen hade man glömt att man sagt upp samma avtal en gång förut – nämligen år 2010, utan att några krigshandlingar mot USA företogs.
Däremot attackerade man under 2010 sydkoreanska mål och man kan givetvis göra det igen. I talet i tisdags pekade Kim ut en sydkoreansk ö som skulle förvandlas till ”ett hav av flammor” om inte en pågående militärövning avbryts. Om han fullt ut inser vilka konsekvenserna för Nordkorea självt och hans egen regim kan bli om en sådan attack sattes i verket är en öppen fråga.
Det är lätt att tappa räkningen på hur många gånger som Nordkorea använt kapaciteten att framställa kärnvapen för att hota omvärlden med angrepp – med det illa dolda syftet att pressa fram bland annat mer livsmedelsbistånd. Regimens kärnvapenkapacitet och omöjligheten att förutsäga hur det hemlighetsfulla ledarskiktet ska agera är landets enda tillgång.
Hittills har tricket fungerat – av det enda skälet att ingen vågar ta risken att tvivla på Nordkoreas förmåga att åstadkomma förödande skada i Sydkorea – eller kanske i Japan. Faktum är att ingen ens vet med säkerhet om man klarar av att montera en av de kärnladdningar man har i en missil – men de konventionella vapen man har räcker långt.
Osäkerheten nu är dessutom ännu större än tidigare, sedan den troligen knappt 30-årige Kim Jong-Un 2011 efterträdde den avlidne Kim Jong-Il. Den tredje regenten av den kommunistiska dynastin Kim har gått i skola i Schweiz och vet åtminstone något om omvärlden. Men bestämmer han något själv eller är han helt beroende av andra?
Och vad är i så fall farligast? Vill han visa sig handlingskraftig och hävda sin auktoritet över armén – eller låter han armén bestämma i sitt ställe? Uppgifter cirkulerar om ett mordförsök på Kim och skottlossning i Pyongyangs centrum någon gång under 2012.
Den enda utomstående makt som möjligen kan påverka vad som händer är Kina, som stödde säkerhetsrådets sanktionsbeslut men ändå har goda relationer till regimen i Nordkorea. Kina kan antagligen förhindra kärnvapenattacker mot grannarna – eftersom motangrepp som kan leda till regimens fall inte kan ligga i Kinas intresse.
Men mer än så ska man nog inte vänta sig. Hotelserna från Pyongyang lär fortsätta och ingen vet säkert vem som ytterst kontrollerar vare sig kärnvapnen eller landets övriga stridskrafter.