"Norge, Norge, det är ett ruttet land. Norrmän, norrmän, ett jävla rövarband…"
Så börjar Hasse & Tages-visan, sjungen av Uppsalakomikern Moltas Eriksson 1968 i skämtprogrammet Mosebacke monarki. Sverige och Norge är som två syskon som ständigt retas med varandra. Svenskar hittar på Norgehistorier och i Norge kontrar man med ”Svenskevitser”. Norrmän ser på svenskt tv och tar del av svensk kultur i betydligt högre grad än tvärtom. Men plötsligt händer något. Storebror betraktas med förakt och medömkan. Han påstås ha tappat kontrollen, är självdestruktiv och en dålig förebild.
När statsminister Stefan Löfven besökte norska Arbeiderpartiets landsmöte fick han frågan: Hur reagerar han på det i Norge vanliga begreppet ”det svenska tillståndet”? Vad är det? undrade Löfven. Jo, något som ger 323000 Google-träffar på en norsk dator.
Som den norska författaren Anne Holt skrev på DN (26/6) har invandringsfientliga åsikter i kombination med den okontrollerade fejknyhets- och gilla-och-dela-kulturen i sociala medier lett till en allt mörkare norsk bild av Sverige. För var dag växer den faktaresistenta skara som sväljer den skeva och onyanserade Sverigebilden. Den noterar självklart inte att Sverige sedan länge lagt om sina regler för invandring så att de i dag är i paritet med de norska. Det är ju så skönt att lägga en massa ansvar utanför sig själv.
Uttrycket ”det svenska tillståndet” är ett mantra hos Fremskrittspartiets invandrings- och integrationsminister Sylvi Listhaug. Hon härbärgerar inte, likt en god ledare, sin påstådda ångest utan sprider, genom att spela vettskrämd, en farlig rädsla bland väljarna. Den som får panik slutar som bekant att tänka. Det vet populister. Hennes partiledare Siv Jensen delade på Facebook en bild på en brinnande bil med orden ”Vi vill inte ha det svenska tillståndet i Norge.” Det var bara det att bilden var tagen i Bulgarien.
Än värre är det att journalister, även inom public service, har börjat praktisera begreppet som ett slags metafor för allt elände som tillskrivs invandringen. Mantrat kletas enligt Holt på dramaturgiskt tveksamma inslag om norska förorter. Reportagen kritiseras efteråt hårt av forskning och annan kunskap, som dock tycks studsa mot faktaresistenta foliehattar.
Det börjar bli allvarligt med alla postsanningsvirus som förvrider hjärnorna på politiker och journalister. Men vi kan lära oss en del. Även svenska medier kan konsten att zooma in eländesbilder för att sedan zooma ut dem och få oss att tro att de representerar hela kartan. Många länder i främst Afrika och Asien skildras på ett sätt som lätt skapar griller om länders sanna ”tillstånd”. Det kan likna den propaganda som Sovjet spred om Väst då det begav sig.
Men Norge är väl inte den sista sovjetstaten? Norrmän borde trots allt ha en vidare bild av Sverige än inzoomade bilbränder (i Bulgarien)?