För två år sedan, 26 februari 2009, passerade Norges ekonomi den svenska. Just då var det en effekt av växelkursen efter finanskrisens utbrott. Men det var också en del av en långsiktig trend sedan de första oljefynden för 40 år sedan. Numera kan endast Luxemburg och Qatar tävla med Norge i BNP per capita.
I Sverige har detta faktum knappast alls påverkat schablonbilden av grannlandet. Lusekoftorna och skidåkningen på fjället (gå på tur) har bara kompletterats med bilden av oljestaten som vältrar sig i pengar. En viss irritation kunde spåras när det nyligen uppdagades att svenska ungdomar åker till Norge för att utföra jobb som inte de norska inte ville ha.
Men det sista kan ju lika gärna vändas mot Norge. Oljan leder till lättja och likt en gång i romarriket lurar dekadensen runt hörnet. På andra områden i samhället händer mycket lite och oljan är för övrigt en ändlig resurs. Peak oil blir peak Norge. Snart är ordningen återställd igen.
De första att kritisera utvecklingen och oljans inverkan på den norska folksjälen är norrmännen själva. Numera behöver man inte gå långt på en Oslogata för att hitta någon som närmast är beredd att emigrera på grund av nationella yttringar och excesser. Och även om de norska flaggorna är många vid det pågående skid-VM i Oslo kan det inte jämföras med OS i Lillehammer 1994, när den nationella stoltheten stod på topp.
Praktverket i den norska självrannsakan är Simon Saetres ambitiösa Petromania, där han jämfört Norge med andra oljestater och hittat vissa gemensamma nämnare, som vulgärkapitalism, materialism, gästarbetare och en alltmer passiviserad befolkning.
Men det är faktiskt ganska svårt att hitta grova excesser i Norge. Visst hade Oslos nya operahus i glas och marmor säkert byggts billigare utan oljepengarna. Men huset har rönt stor internationell uppmärksamhet och kan också sägas ha ett bestående värde på ett annat sätt än till exempel en slalombacke i Dubai.
Det finns tvärtom tecken på att Norge som land snarare är överdrivet sparsamt. Oljefonden har i perioder proppats så full att man tvingats till stora besparingar inom vård och omsorg. Med oljan följde ett ansvar för kommande generationer och även ett visst mått av skam. Pengarna bränner vid beröring.
En viss passivisering kan möjligen finnas i oviljan att skala bananer (vilket svenska ungdomar gärna gör för 150 kronor i timmen). Men inte i satsningar på forskning och utveckling, som är flerdubbelt mot i Sverige.
Beröringskräcken för oljepengarna gäller också grannlandet Sverige. Fler än systembolaget i Strömstad måste inse att det kan finnas fördelar med att dela gräns med världens rikaste land. Utbytet mellan länderna måste öka och 60 000 ungdomar som jobbar i Oslotrakten är en bra början.
Den forne storebrodern Sverige måste också lära sig att glädjas åt Norges framgångar. Det gäller dock inte i skidspåren. Där stöttar vi förstås Marcus Hellner och Charlotte Kalla.