Norsk saga utan tillsatser - mitt i prick
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Kanske är Alexander Rybak och hans Fairytale ett tydligt utslag av en av de allra färskaste trenderna just nu. Rybak är en gla och pen helyllegutt och en äkta musikant, som inte bara sjunger med hela hjärtat och spelar fiol så taglet sprätter, utan också har skrivit låten alldeles själv. Det är liksom närodlat, ekologiskt och utan tillsatser.
Ordet är äkthet - i motsats till konstruerat, med tekniska specialeffekter, överlastad scenografi, sexualiserad koreografi och kylig yta. Alexander Rybak gick rakt in i hjärtat på Europa och uppenbarligen särskilt hos kvinnorna - just för att han inte agerade go-go-dansande strandraggare eller porrig plastgladiator. Människor blir inte så imponerade av teknik längre, inte ens sex är särskilt kittlande. Hur många matchomanliga dansare som kladdar hysteriskt på lättklädda, stjärtvickande kvinnor har vi inte redan sett... Gäsp.
Nej, nu känns det äkta och avskalade befriande fräscht. Att den som sjunger menar något. Det sköna ryska känslomättade bidraget om kärleken till mamma, sjunget med traditionell rysk folksångsteknik, är ett annat lysande exempel på det. Den enkla melodin, den raka texten. Malena Ernman är en fantastisk operasångerska, härligt artist och en äkta människa med utstrålning - men popopera är så konstruerat att det knakar i fogarna.
Kjempestort grattis, Norge och Alexander Rybak, på självaste syttende maj!