Nostalgin över hemlandet är farlig

Många immigranter, speciellt flyktingar, vilka ofta varit tvungna att lämna familj och fosterland, lever - ibland även efter decennier i det nya värdlandet - i hoppet om att en dag flytta hem. Längtan hem får dem att minnas det förflutna med en orubblig nostalgi. Förståeligt nog vill de bara minnas det finaste ur det gamla och gör sitt yttersta för att upprätthålla gamla minnen genom att inte ändra på vare sig sin livsstil eller värderingar. De kan t o m uppfatta oviljan till förändringar som ett tecken på styrka och moral. De som lätt och snabbt tar till sig av det nya, kan ses som bräckliga och svaga figurer som vanhedrar och sviker fosterlandet och familjetraditionerna.
Det finns en stor tendens till att, i alla lägen, skönmåla gamla minnen och det forna hemlandets seder och bruk. Ju mer de känner sig utanför i det nya landet, desto mer isolerar de sig och vidmakthåller gamla synsätt. Då kan lusten och viljan till att lära sig det nya språket och integrera sig hamna långt ner i prioriteringslistan. Vilka blir de största offren? Utan tvekan: Deras barn. Det kan aldrig vara konfliktfritt att leva i en miljö, men uppfostras enligt principerna i en helt annan miljö och dessutom inte uppleva sig själv som en fullvärdig medborgare.

Det är ett ganska välkänt faktum att många immigranter på besök i det forna hemlandet, uppfattas som "konservativa", "gammalmodiga", bakåtsträvande och "traditionsbundna". De som har stannat kvar har däremot lyckats följa den kulturella och sociala utvecklingen i sitt land och har via internet och parabol tagit del av västvärldens levnadssätt. Medan deras utvandrade anhöriga varken fått kännedom om dessa framåtskridanden eller låtit sig bli påverkade av traditionerna i det nya landet. Det är som om att de har burit på skygglappar i alla dessa år och levt i en fantasivärld, vilken är främmande även för landsmännen hemma. Jag erkänner att även jag, ofta, av vännerna i Iran blir utskrattad när jag kritiserar dem för deras (med iranska mått mätt) frigjorda barn. Mina bröder kallar mig för en "sträng gumma från landsbygden"!
Resultatet av att ett stort antal människor med liknande levnadsstil, erfarenheter- fördomar och värderingar bor i närheten av varandra (i så kallade "invandrarområden") - speciellt när de i många fall kommer från samma land och ibland även från samma område och släkt - blir en stark förstärkning av deras bild av tillvaron. Grupptryck, förtal och ryktesspridning, ibland ända till ursprungslandet (det fruktar ALLA), ligger bakom de hårda tagen mot ungdomar, som önskar leva ett självständigt liv. Det är sällan den egna familjen med far och bröder som är boven i dramat, utan snarare gruppen i sin helhet. "En för alla och alla för en-mentaliteten" ger omgivningen en artificiell rätt till insyn i släktens angelägenheter.
De familjer som inte har sina landsmän i närheten eller umgås flitigt med dem, lyckas bäst med integrationen.

Maria Masoomi