I går hölls en stor manifestation i Stockholm. Engagemanget från de svenska medierna är starkt. Vad gör den svenska regeringen för att Dawit Isaak frigiven?
Man måste utgå från att regeringen gör allt den kan. Tålmodigt arbete i det tysta längs diplomatiska och andra kanaler är inte meningslöst. Det visas tydligt av att Johan Persson och Martin Schibbye, de två svenska journalister som satt fängslade i grannlandet Etiopien till sist frigavs, liksom av att Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, de två journalister som i höstas kidnappades i Syrien också är fria i dag.
Men fallet Dawit Isaak är ändå annorlunda. Han har inte fått veta vad han anklagas för. Han har inte fått någon rättegång. Han har inte fått ta emot besök. Han har hållits näst intill totalt isolerad i mer än tolv år.
Regimen i Eritrea bryr sig inte om att han är svensk medborgare. I regimens ögon är han en förrädare i och med att han var med och grundade Eritreas första oberoende tidning, Setit, som gav kritisk publicitet åt maktmissbruk inom den styrande eliten. Samtidigt som Dawit Isaak arresterades 13 andra personer med anknytning till pressen. Flera av dessa har förmodligen avlidit i fängelset.
Det ligger nära till hands att beskriva det speciella med Dawit Isaaks situation med hänvisning till att det är just i Eritrea som han sitter fängslad. Eritrea ligger fast förankrat i botten på det pressfrihetsindex som upprättats av Reportrar utan gränser – faktiskt på allra sista plats.
Men om Eritrea är ett land i en kategori för sig så måste också de svenska ansträngningarna att få Dawit Isaak frigiven vara av ett särskilt slag. Både Afrikanska unionen och FN:s särskilde rapportör för Eritrea har intresserat sig för fallet, liksom den afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter.
Regeringen kan av uppenbara skäl inte redovisa vad den gör. Men vi måste utgå från att alla möjligheter utnyttjas.