Redan på kvällen 9 september stod det klart att Sverige skulle få en blocköverskridande regering. Hade alliansen fått det 144:e mandatet hade man kunnat försöka med ett minoritetsstyre likt 1991 och 2010 (som det talats mycket om de senaste dagarna) men nu blev det inte så. Om alla nu agerade som de lovat skulle först Stefan Löfven röstas bort, sedan Ulf Kristersson och så skulle förhandlingarna över blockgränsen kunna inledas.
Men det tog alltså 66 dagar för de ”otänkbara” regeringsalternativen att uteslutas, i och med onsdagens nederlag för Kristersson. Den eventuella vinsten är möjligen att partiledarna strukit under sina löften med dubbla streck och nått sina kaklade väggar. Förlusten är sjunkande förtroende för politiken i allmänhet och alliansen i synnerhet. De fyra partierna har inte bara gått isär om statsministeromröstningen, utan också orsakat samarbetet så stor skada att det kan bli svårt att komma vidare.
Grundproblemet är synen på Sverigedemokraterna och den frågan har präglat svensk politik de senaste fyra åren. Decemberöverenskommelsen sprack och även Moderaterna höll på att spricka i två delar under Anna Kinberg Batra. Sprickorna finns kvar. Är SD ett högerparti som man kan tala med, ett populistparti som man snudd på kan bortse från eller är det något helt annat?
Vid sidan av de nazistiska rötterna är SD ett parti som har mer gemensamt med kolleger i Ungern och Polen än med partier i de nordiska grannländerna. Synen på demokrati, press- och yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är synonym med Viktor Orbáns illiberala samhällsordning. Därför kan Annie Lööf och Jan Björklund ses som SD:s huvudmotståndare. Därför gick det som det gick för Kristersson.
Den strävsamma talmannen Andreas Norlén inleder den 67:e morgonen efter valet med att återigen ”kalla partiledarna till överläggningar”. Sedan meddelar han om det blir en ny statsministeromröstning (han har tre till att vinka på innan extravalet är ett faktum) eller om det blir ett nytt sonderingsuppdrag. Den som i så fall kan komma ifråga är centerns Annie Lööf.
Lööf har hela tiden sagt sig sträva efter en alliansledd regering med stöd av S eller MP. Men de vägarna har stängts av Stefan Löfven respektive Ulf Kristersson (i fallet MP). Då återstår en liten mittenregering med C, L och MP som kan accepteras av både S och de övriga i alliansen. En fördel med en sådan lösning är att både alliansen och det rödgröna blocket spräcks. Ingen har uttalat sig entusiastiskt om den idén, men ingen har heller uteslutit den.
Hur väl Sverige behöver en ny regering kommer att stå klart på torsdagen när övergångsregeringen lägger fram sin budget, som tar höjd för löneökningar och kan ha sänkt pensionärsskatt men i övrigt är helt innehållslös. Det ska inte behöva 66 dagar till för att komma till skott.