Nu är det praktiken som räknas
LEDARE. Äntligen talar Israels premiärminister och den palestinske presidenten med varandra utan ombud och hemliga kanaler. Toppmötet i Sharm el-Sheikh är det första mötet av detta slag på fyra år och därmed det första sedan fredsprocessen kollapsade år 2000.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den gången presenterades den s k vägkartan som skulle leda till en förnyad fredsprocess. Israel skulle som ett första steg dra sig tillbaka från vissa delar av Västbanken mot att det palestinska våldet skulle upphöra. Men snart var allt som vanligt igen.
Vad talar för att gårdagens möte kommer att leda till mer bestående resultat? För första gången på länge finns faktiskt skäl för en försiktig optimism.
Med skiftet från Arafat till Abbas har palestinierna fått en ledare som förefaller inriktad på verkliga resultat — en politiker snarare än en revolutionsledare. Han har också ett gediget folkligt mandat som vunnits på en politik där ett bärande element är att intifadan, det väpnade upproret, har skadat palestiniernas sak och måste upphöra. I praktiken, om än inte formellt, har detta också hittills respekterats av de väpnade grupperna.
En sida av detta som sällan kommenteras är att en fungerande palestinsk stat, precis som alla andra stater, måste ha ett allmänt accepterat våldsmonopol inom sitt område. Ingen stat kan acceptera att väpnade grupper agerar på egen hand, vid sidan av statens egen polis och militär. Nya våldsdåd från Hamas eller andra grupper hotar därmed inte bara fredsarbetet utan också den önskade palestinska statens egen auktoritet och funktionsduglighet.
När USA:s nytillträdda utrikesminister Condoleezza Rice i måndags träffade president Abbas var ett av de påtagliga resultaten att USA nu kommer att engagera sig både praktiskt och ekonomiskt för att stärka den palestinska myndighetens ansträngningar att sätta stopp för fortsatt våld mot israeler. Därmed stärks den palestinska myndighetens auktoritet och en palestinsk stat blir lättare att upprätta.
I Israel har premiärminister Ariel Sharon nyligen ombildat sin regering och fått Knessets godkännande för planen att evakuera de judiska bosättningarna från Gaza. Kanske var syftet från början att därmed göra det lättare att i stället behålla bosättningar på Västbanken och avskilja delar av denna från en tänkbar palestinsk stat. Men den strategin kan bli svår att fullfölja om en ny fredsdynamik utvecklas och om USA fullföljer det engagemang som Condoleezza Rices resa markerar. Bakom de olika faktorer som kanske kan möjliggöra en ny fredsprocess finns en överordnad: en alltmer påtaglig trötthet både hos politiker och vanligt folk på båda sidor på det ändlösa våldet och dess effekter. Palestinierna plågas varje dag av ockupationens konsekvenser, men också Israel drabbas, både genom terrorismen och genom att landets ekonomi försvagas. För unga människor på båda sidor tycks i dag ofta det bästa hoppet vara att försöka ta sig från Mellanöstern, till Europa eller Amerika.
Ändå finns ju idéer om hur konflikten skulle kunna avvecklas som är både detaljerade och väl genomtänkta, senast i form av det s k Genèveavtalet 2003 som israeliska oppositionspolitiker och palestinska ledare strax under toppnivån förhandlat fram som en modell för hur en fredsuppgörelse skulle kunna se ut.
Svårigheterna är stora, men inte oöverstigliga. Idéer till hur svåra frågor som gränsdragningen mellan två stater, flyktingarnas krav på återvändande och Jerusalems ställning skulle kunna angripas finns sedan länge. Nu är det praktiken som räknas — ska man närma sig en stabil lösning så måste båda sidor gå vidare med förtroendeskapande åtgärder utöver den vapenvila som nu proklamerats. Ett stopp för Israels barriärbygge och för nya bosättningar på Västbanken är uppenbara exempel på vad som behövs.
Förr eller senare kommer någon extremistgrupp att försöka förstöra det förbättrade samtalsklimatet. Men något alternativ till samexistens har de inte. Historien och geografin har bundit israeler och palestinier vid varandra på ett sätt som båda sidor kan fördöma men ingen av dem upphäva.