LEDARE: Nu är nästan hela Europa med i Nato

Det var länge sedan Sverige övergav efterkrigstidens säkerhetspolitik, men det hindrar inte att ledande politiker mentalt verkar befinna sig i ett annat decennium. När Östblocket rämnade, Warszawapakten upphörde och Nato förändrades skapades nya förutsättningar för svensk säkerhetspolitik. Av alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig har nu blivit en solidaritetsförklaring. Det här vill dock inte Mona Sahlin låtsas om.
I ett öppet brev kräver hon "tydliga besked" av regeringen. Är vi på väg in i Nato? Från riksdagsbänken passar partikamraten och före detta ministern Bosse Ringholm på att ställa samma fråga. Sahlin och Ringholm vet förstås mycket väl att någon Nato-ansökan inte förbereds. Av regeringspartierna är det bara Folkpartiet som tydligt förespråkar detta. Regeringen följer samma linje som tidigare socialdemokratiska rege-ringar. Man samarbetar med Nato dels inom ramen för Partnerskap för fred, dels i gemensamma fredsbevarande operationer.

Socialdemokraterna försöker måla upp en konfliktlinje och en världsbild som numera annars bara återfinns i Vänsterpartiets tankevärld. I det öppna brevet skriver Sahlin: "För Socialdemokraterna och för vårt rödgröna samarbete är den militära alliansfriheten grundläggande för svensk säkerhetspolitik. Vi har därför presenterat en rödgrön överenskommelse om säkerhetspolitiken som redovisar våra ställningstaganden i dessa centrala säkerhetspolitiska frågor, frågor som en regering måste ha svar på."
Men varken Nato eller svensk säkerhetspolitik är densamma nu som för tjugo år sedan. I dag är Nato en bred allians med 28 medlemsstater och fler på kö. Också socialdemokraterna vet att begreppet neutralitet inte längre har någon verklig innebörd. Frågor om solidaritet med våra grannstater och om samarbete och samövningar med Nato är ingalunda lätta att besvara. Men regeringen gör i alla fall ett försök. Och något medlemskap i Nato är inte under utredning.
Det hindrar dock inte att den solidaritetsförklaring som antogs av riksdagen i juni förra året öppnar för ett tätare Nato-samarbete i framtiden. I alla fall om det är riksdagens avsikt att beslutet från förra året också ska kunna få konsekvenser i praktiken. Enligt solidaritetsförklaringen kommer Sverige "inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."

Hur ett ingripande enligt ovanstående ska kunna ske utan ett nära samarbete med Nato är svårt att se. Den frågan undviker oppositionen helt i sin försvars- och säkerhetspolitiska uppgörelse som Sahlin så stolt refererar till i sitt öppna brev. Men i ärlighetens namn är regeringen inte mycket bättre.
Under Folk och försvars rikskonferens i Sälen tidigare i år fick företrädare för regeringen och oppositionen ta ställning till ett scenario där ett baltiskt grannland sätts under press av Ryssland. Det enda som med tydlighet framkom av övningen var tyvärr att inget av de politiska blocken är beredda att göra allvar av solidaritetsförklaringens utfästelser.
Nej, något Nato-medlemskap är inte under utredning. Men det borde det vara. Om ett grannland råkar illa ut ska inte Sverige gömma sig bakom förlegade neutralitetsprinciper. Hur detta ska ske utan ett närmare samarbete med Nato eller rent av ett medlemskap är svårt att föreställa sig.

Ledare: Nu är nästan hela Europa med i Nato

Sverige samarbetar som en politisk självklarhet med Nato i den nya säkerhetspolitiska situation som råder sedan mer än tjugo år tillbaka. Socialdemokraternas försök att skapa konflikt kring detta är djupt osakligt.