Det måste bli slut på den borgerliga kannibalismen även bland ungdomarna, menar Fredrik Federley, Christoffer Fjellner, Fredrik Malm och Erik Slottner, ordförande för de borgerliga ungdomsförbunden Cuf, Muf, Luf och KDU. I valet 2006 ska 51 procent av de unga väljarna rösta borgerligt, enligt de fyras konkreta målsättning. Som Fredrik Malm uttrycker saken: "Det viktiga är att den sammanlagda kakan blir större."
Samma konkreta målsättning översatt till hela väljarkåren har moderpartiernas ledare när de träffas hemma hos centerledaren Maud Olofsson. Det gäller att visa på ett sammansvetsat borgerligt alternativ till det nuvarande rödgröna styret om regeringsmakten ska kunna erövras. Visst, det är inte oviktigt vilket eller vilka av de fyra borgerliga partierna som är stora och dominerande i en regeringskoalition, men det egna partiets storlek minskar onekligen i betydelse om man hamnar utanför maktens korridorer.
Några revolutionerande nyheter lär inte presenteras redan efter detta första möte, med tanke på vilka sex områden moderatledaren Fredrik Reinfeldt pekade ut som grund för samarbetet: tillväxt, företagande, utbildning, sjukvård, rättstrygghet och utrikes- och säkerhetspolitiken. Bortsett från den sista punkten var det länge sedan de fyra partierna uppvisade någon större splittring inom just dessa områden. Här har förutsättningarna för samarbete tvärtom länge varit goda och enigheten tydlig.
Den verkliga utmaningen ligger i stället i att överbrygga de klyftor som finns inom andra politikområden, exempelvis synen på socialförsäkringarna, familjepolitikens utformning, energipolitiken och inställningen till euron. Problemet är att alla fyra partierna på ett eller annat sätt har en stor del av partiidentiteten knuten till någon eller några av dessa frågor. När partierna i fyrklövern ska profilera sig mot varandra är det dessa områden som de egna företrädarna lyfter fram, vilket skickligt har utnyttjats av socialdemokraterna som tecken på splittring.
Att den politiska oenigheten ofta är större inom det socialdemokratiska partiet än mellan de borgerliga partierna spelar tyvärr ingen roll. Det är fyrklövern som i förväg tydligt måste visa att de klarar av att presentera ett vasst politiskt program som både håller ihop ekonomiskt och håller ihop koalitionen.
I det perspektivet är det positivt att just centerledaren står som värd för detta första möte. Det var Olofssons företrädare Torbjörn Fälldins hårda kärnkraftsmotstånd som i slutet av 70-talet spräckte den första icke-socialdemokratiska regeringen sedan 1932. Och när nästa borgerliga chans gavs i början av 90-talet avgick dåvarande centerledaren Olof Johansson innan mandatperioden var till ända.
Detta får inte upprepas. Därför är det positivt att centerns partisekreterare nu deklarerar att "samarbetet med socialdemokraterna ska ses som en parentes i vår historia". De yttre förutsättningarna för en borgerlig regering har därmed sällan varit så goda som nu. Låt samtalen i Högfors vara början på en väg mot ett konkret och stabilt regeringsalternativ!