Desperationen växer i takt med hungern och flyktinglägren i västra Sudan. På vissa håll har regeringen nu gått ut och uppmanat flyktingar att återvända till sina byar. När de följt rådet har de blivit skjutna av janjawidmilisen direkt vid återkomsten. Är det en medveten strategi eller inte? Väldigt lite tyder hur som helst på att situationen håller på att stabiliseras.
Det som pågår i Darfurprovinsen i Sudan just nu kategoriseras på väldigt olika sätt beroende på vem som står för analysen. Enligt USA är det ett folkmord, men inte enligt EU. I Sverige har Laila Freivalds försiktigt kallat det för "folkmordsliknande", och vagt hänvisat till världssamfundets ansvar för situationen när frågan väckts om vad som borde göras. Ingen har uppenbarligen tid eller råd att agera.
Sudans regering hävdar att läget förbättras hela tiden men att det går långsamt. Organisationen Human Rights Watch, som har bevakat konflikten ända från början för 21 år sedan är dock av motsatt åsikt. De menar i stället att Sudans regering minskar utsikterna för att återställa lugnet.
Det är knappt två veckor sedan FN:s säkerhetsråd antog en resolution som gav Sudans regering 30 dagar på sig att avväpna janjawidmilisen, och det avsedda resultatet lyser med sin frånvaro. Initiativet som var ämnat att sätta press på regeringen i Sudan har i stället i praktiken lett till att våldet har eskalerat.
Det blev ofrivilligt en garanti för att FN inte kommer att ingripa än på några veckor oavsett hur många sudaneser som dödas. Först efter att tidsfristen har löpt ut den 30 augusti kommer man att överväga att införa sanktioner. Naturligtvis går det inte att säga huruvida dessa i så fall kommer att genomföras och då lösa eller ens förbättra situationen.
Det kan vara svårare än det verkar att lära av historien. Det är inte för inte som Rwanda nämns i var och varannan analys av det som pågår just nu i Darfur. Hur kunde det hända den gången? Tecknen fanns ju, då lika väl som de finns nu.
Att skriva FN-resolutioner kan vara ett steg i rätt riktning, men det mättar inte de hundratusentals människor som går hungriga i Darfurs flyktingläger. Inte heller har det haft någon effekt på de människor som dagligen mördar, våldtar och lemlästar civilbefolkningen.
I tio år har världssamfundet grämt sig över vad som hände i Rwanda. Risken är stor att man om ytterligare tio år kommer att ha skäl att gräma sig över det som händer just nu Darfur.