Så småningom insåg de att de inte kunde fungera som ministrar när väljarna fick kännedom om deras handlande. Men varken Cecilia Stegö Chilò eller Maria Borelius hade informerat statsministern i förväg. De svek honom, förmodligen för att de så gärna ville sitta i regeringen.
Man undrar hur Fredrik Reinfeldt tänkte när han utsåg dem. I motsats till många väljare känner han väl till den anarkistiska högern. Han har själv i ungdomen tillhört den, liksom finansminister Anders Borg. Men senare tog båda två tydligt avstånd avstånd från den typen av radikalism. Han vet vad de står för.
Fredrik Reinfeldt tog också strid mot dåvarande partiledaren Carl Bildt efter partiets valförlust 1994. Han vann kampen mot nyliberalerna och de gamla moderaterna. Och det första han gör som statsminister är att utse sin gamle fiende Carl Bildt till utrikesminister och ta in inte mindre än tre nyliberaler i sin regering och göra flera andra till sina närmaste medarbetare.
En teori är att han gjorde det för att ena partiet. En annan att han ville rekrytera unga välutbildade och framgångsrika moderater, oavsett åsikter. En tredje - betydligt mindre trolig - är att han i själva verket fortfarande är en gammal moderat för att inte säga nyliberal. Det är den socialdemokratiska tolkningen.
Kniven i ryggen fick kulturministern i söndagens Agenda i SVT. Carl Rudbeck, som varit chef för Timbros tidning Smedjan, talade om vad Timbro och dess förra chef Cecilia Stegö Chilò står för. Det är att öka friheten och minska staten, avveckla kulturstödet, avveckla eller åtminstone rejält banta Sveriges Television etc. Carl Rudbeck trodde att Fredrik Reinfeldt avsåg att göra ett försök med nyliberalism genom att utse Cecilia Stegö Chilò till kulturminister. Därmed var ju hennes möjligheter att fungera som kulturminister slut. Väljarna har sannerligen inte röstat på Timbrohögern.
De nya moderaterna hade uppenbarligen inte förtroende för kulturministern. Kritiken blev massiv. Flera tunga partiföreträdare krävde hennes avgång. Några nya högeranarkister som statsråd har statsministern inte råd med. Nu gäller det att leta noga i den erfarna moderata riksdagsgruppen.
I Kultur-Sverige är man glad över avhoppet, liksom i Sveriges Television. Den nya kulturministern kommer förhoppningsvis att stödja kulturen och inse behovet av en public service för alla. Nyliberalernas
kritik av SVT är missriktad. Deras ständiga tal om statstelevision saknar grund. Politikerna kan alltid påverka massmedier, t ex via skattebeslut men inte mer för SVT än för andra. Risk för politisk styrning finns naturligtvis, inte minst med den politiskt tillsatta styrelsen. Om risken är större med skattefinansiering än med licens kan diskuteras.
Huvudsaken är att Sveriges Television och Sveriges Radio är till för hela folket och därför måste ha ett brett och reklamfritt utbud. Public service kan inte ersättas med reklamfinansierade kanaler. Då vore risken större för politisk styrning.
Men det är illavarslande att regeringen plötsligt gick ut och halverade tiden för sändningstillståndet till tre år utan större diskussion, trots att alla partier så sent som i juni röstade för en sexårig period. Det tyder på att regeringen trots allt vill göra större förändringar i SVT. Vad säger de andra allianspartierna?
Fredrik Reinfeldt har en tung period framför sig. Han måste än en gång försöka övertyga svenska folket om att han inte har en dold högeragenda, att det är de nya moderaterna som har makten och att nyliberalerna bara är en liten besegrad sekt i partiet. Efter två misslyckade rekryteringar måste Fred-rik Reinfeldt arbeta hårt för att återställa väljarnas förtroende. Han har fyra år på sig.
gunvor.hilden@comhem.se
Gunvor Hildén | Fristående kolumnist