Nu kan vi få ett bättre FN
Kofi Annans paket för reformering av FN är värt ett bättre öde än att viftas bort med hänvisning till den förtroendekris som generalsekreteraren personligen hamnat i.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Kofi Annan vill att förslagen ska behandlas som en helhet där alla delar är lika viktiga. Men några är inte desto mindre enklare att genomföra än andra.
Ett exempel gäller FN:s s k kommission för mänskliga rättigheter, ett organ som ofta framstått som raka motsatsen, och där ökända diktaturer som Libyen och Sudan kunnat ta plats. Annan föreslår att hela kommissionen avskaffas och ersätts av ett
mindre "råd" som ska väljas av generalförsamlingen med två tredjedels majoritet. därmed blir det rimligtvis svårare för rena skurkregimer att komma i fråga.
Ett annat gäller definitionen av terrorism. Kofi Annan vill ha en definition som innefattar varje handling som har till syfte att döda och skada civila. De regimer — några sådana finns — som vill att mord på civila ska vara tillåtna med hänvisning till motstånd mot en ockupationsmakt har inget att hämta i förslaget. Skulle självmordsbombningar inte räknas som terrorism skulle FN indirekt legitimera urskiljningslösa attacker mot vem som helst som råkar komma i vägen för en "motståndskämpe" — samtidigt som
FN:s egen legitimitet skulle upphävas.
Under det kalla kriget var FN låst vid principen om varje stats fullständiga suveränitet över sitt eget område — det var en förutsättning för att organisationen alls skulle kunna existera. Demokratiseringsvågen under 1980- och 90-talet, i förening med FN:s oförmåga att gripa in i t ex Bosnien och Rwanda, har stärkt argumenten för ett annat synsätt.
Det räcker inte att FN — om de stormakter som har vetorätt i säkerhetsrådet är eniga — kan ingripa för att hejda regelrätt aggression från en stat mot en annan. Också övergrepp i stor skala inom ett lands gränser kan hota freden. På samma sätt kan freden hotas av stater som upplåter sitt område för terrorgrupper eller som försöker vinna fördelar genom kärnvapenutpressning.
President Bush anser att USA måste kunna slå till på egen hand, oavsett hur FN ställer sig, för att eliminera hot av detta slag. Kofi Annan vill nu ge FN större möjligheter att göra detsamma, genom en precisering av när och hur militära ingripanden ska kunna ske. Det finns goda skäl i sak för en sådan precisering, samtidigt som förslaget också måste ses som ett sätt försöka förbättra förhållandet till FN:s största enskilda finansiär — alltså USA — efter Irakkriget.
Men för att ett sådant förslag ska kunna antas är det sannolikt också nödvändigt att förändra säkerhetsrådets sammansättning. Här lägger Kofi Annan inte fram ett förslag, utan två. Enligt det första höjs statusen för sex länder (troligen bl a Japan, Tyskland, Indien och Brasilien) på så sätt att de blir permanenta medlemmar av säkerhetsrådet vid sidan av de fem nuvarande (USA, Kina, Ryssland, Storbritannien och Frankrike). Däremot får de nya medlemmarna inte vetorätt. Samtidigt utökas det antal platser i rådet som roterar mellan olika stater. Enligt det andra förslaget får rådet inga nya permanenta medlemmar men antalet roterande platser ökas. I båda fallen ökar det totala antalet medlemmar i rådet till 24.
Allt talar för att denna fråga blir den i särklass svåraste att lösa. Regionala rivaliteter — accepterar t ex Pakistan att bara Indien blir medlem av säkerhetsrådet? — kan blockera hela processen. Men att ta med alla som skulle kunna övervägas löser inga problem. I stället är risken stor att rådet då blir så otympligt att inga beslut kan fattas.
Men att låta allt vara som det är i dag duger inte heller. Risken är stor att flera viktiga länder förlorar lusten att engagera sig i FN:s arbete om en hägrande plats i säkerhetsrådet går om intet.
Kofi Annans rapport är det mest omfattande förslaget någonsin till reformering av världsorganisationen och de olika punkterna har ett obestridligt logiskt samband. Om de avvisas vore det mycket illa för FN.