Nu måste det gå rätt till
Anfal är namnet på det massmord på kurder i Irak som skedde under efterspelet till kriget med Iran på 1980-talet. Från mitten av 1987 till mitten av 1989 mördades enligt kurdiska källor över 180 000 människor, de flesta civila män mellan 15 och 50 år.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den för omvärlden mest kända delen av operation Anfal var attacken mot staden Halabja i mars 1988 då 5 000 civila invånare dödades med kemiska stridsmedel. Få ifrågasätter att Saddam Hussein, i egenskap av Iraks dåvarande president och envåldshärskare, var personligen ansvarig för det som skedde och hans ansvar anses också framgå av beslagtagna dokument.
För Iraks kurder är Anfal en händelse som ofrånkomligen definierar hela världsbilden. Ur deras perspektiv har därför rättegången mot Saddam Hussein, som inleddes i går, startat i fel ände. Rättegången nu
gäller en massaker på shiamuslimer i staden Dujail nära den iranska gränsen, efter ett attentat där mot Saddam Hussein 1982.
Den irakiska domstolen har valt att börja med Dujailmassakern eftersom bevisläget anses vara sådant att en rättegång kan genomföras relativt snabbt och utan större komplikationer. Det finns ett politiskt tryck, både från USA och dess allierade och från stora delar av Iraks befolkning, att rättegången mot Saddam Hussein ska komma i gång. Men det finns också en oro hos många kurder att massakrerna i Dujail och andra övergrepp mot shiamuslimer, t ex de som skedde efter Kuwaitkriget 1991, ska leda till att dom faller och Saddam Hussein avrättas innan hans ansvar för massmorden på kurder hinner behandlas.
Domstolen i Irak har möjlighet att utdöma dödsstraff — till skillnad från de internationella krigsförbrytartribunaler som upprättats efter krigen i f d Jugoslavien och massakrerna i Rwanda och Sierra
Leone. Domstolen har också lägre beviskrav än dessa internationella tribunaler. Medan t ex Haagtribunalen i likhet med vanliga domstolar kräver att en tilltalads ansvar ska kunna fastställas "bortom varje rimligt tvivel" räcker det i den irakiska domstolen med att bevisningen ska anses "tillfredsställande". Även möjligheten till advokathjälp kan beskrivas som mer inskränkt än i de internationella tribunalerna — även om också Saddam Hussein har tillgång till advokat.
Bristerna kan inte ignoreras. Att de faktiskt finns understryker ytterligare vikten av att rättegången genomförs korrekt och att domstolen uppträder som domstolar ska, dvs att den självständigt värderar bevismaterialet utan hänsyn till politiska
opinionsyttringar. Att rättegången igår ajournerades på försvarets begäran är i det perspektivet ett gott tecken — det visar en tydlig skillnad mellan det nya Irak som med stora svårigheter ska byggas upp och Saddam Husseins störtade regim.
Rättegången mot Saddam Hussein är en historisk händelse både för världen i stort, för arabvärlden och för Iraks plågade befolkning. Rättegångarna mot Slobodan Milosevic och nu mot Saddam Hussein visar tydligt att tyranner som förgriper sig systematiskt och i stor skala mot sina egna undersåtar inte längre säkert kan räkna med att slippa undan rättsligt ansvar. De långsiktiga effekterna av detta kan inte bedömas säkert i dag, men mycket talar för att de blir betydande.
I arabvärlden har tillfälligheternas spel gjort att rättegången mot Saddam Hussein börjar några få dagar innan den internationella utredningen om den syriska regimens ansvar för mordet i våras på Libanons oppositionsledare Rafiq Hariri offentliggörs. En del kommer att reagera med nationalistiskt färgad vrede mot "västerländsk inblandning", men andra kommer att se att politik och rättsväsende inte måste se ut på det sätt som hittills varit normalt i denna del av världen.
I Irak sammanfaller rättegången med rösträkningen efter folkomröstningen om den nya författningen. Det viktigaste i denna omröstning är kanske inte slutresultatet så mycket som att också de sunniarabiska grupper som gynnades av Saddam Hussein nu i stor utsträckning valt att delta.
Att rättegången sker i korrekta former och tar upp alla väsentliga åtalspunkter, oavsett vilka offren för övergreppen varit, kan ha stor betydelse också för den politiska processens framtid.