Nu tar vi det från början
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Alltför ofta har ledande politiker, oavsett land, framställt EU som en organisation som i första hand finns till av rent ekonomiska skäl. Samtidigt har samma politiker funnit det bekvämt att skylla olika inhemska problem just på EU, även om de i verkligheten berott på helt andra saker.
Så låt oss ta det från början. Ekonomin är naturligtvis viktig. Men skälet till att EU finns är politiskt — ja rent av säkerhetspolitiskt, även om unionen inte är och troligen aldrig kommer att bli någon militärallians.
Europas historia kan beskrivas som historien om ständiga inbördeskrig, gång på gång med Frankrike och Tyskland i huvudrollerna. När andra världskriget tog slut 1945 låg stora delar av Europa i ruiner. Under tolv år hade först Tyskland och sedan nästan hela kontinenten styrts av en rörelse som var besatt av tanken att vissa människor — främst judar — måste mördas bara för att de existerade. Hitler och nazismen besegrades men öster om en linje från Lübeck till Trieste bredde i stället Stalins välde ut sig.
De politiker som efter 1945 reflekterade över framtiden insåg att det för-ödande mönstret av nationell rivalitet mellan kontinentens viktigaste länder nu äntligen måste brytas. När Frankrikes och Tysklands nya ledare valde samförstånd och gemensam ekonomisk utveckling förändrades förutsättningarna för hela Europa.
Det betydde naturligtvis inte att alla motsättningar försvann. Men det avgörande var en delad insikt om att man behövde gemensamma institutioner och en gemensam politisk kultur som gjorde att samtal, kompromisser och givetvis även simpel kohandel blev det naturliga sättet att lösa konflikter. Alternativen var alltför avskräckande. Kol- och stålunionen som bildades 1951 med Frankrike, Tyskland och Italien som viktigaste medlemmar innebar i praktiken att den industri som kunde användas för nya militära rustningar ställdes under gemensam kontroll.
Kol- och stålunionen fick ett ministerråd sammansatt av representanter för regeringarna, en parlamentarisk församling och en domstol för att övervaka det gemensamma regelverket. Allt detta går igen i dagens EU. Systemet har inbyggda oklarheter och debatteras ständigt, men det viktiga är faktiskt debatten i sig, som ett uttryck för att europeiska konflikter i dag ska lösas på ett annat sätt än förr.
Erfarenheterna från mellankrigstiden talade starkt för att samarbetet skulle vidgas till fler områden. Det skulle inte längre vara möjligt för ett land att genom en ohämmat nationalistisk ekonomisk politik baxa över gemensamma problem på grannarna med de hot mot fred och stabilitet som sådant oundvikligen skulle medföra. Kol- och stålunionen vidareutvecklades till EEC som förvandlades till EG och i dag kallas EU.
Krig som aldrig har inträffat minns man inte. Ingen kan veta hur Europa hade utvecklats utan den integration som växte fram efter 1945. Men det är ett obestridligt faktum att inga militära konflikter och inga kriser eller försök att knäcka en motståndare med ekonomiska medel har förekommit mellan Västeuropas länder sedan integrationen började.
När sovjetimperiet började falla sönder under 1980-talet var EU den stora inspirationskällan för de nya demokratiska rörelserna. Här fanns ett mönster för internationellt samarbete i frivilliga former som skapat stark ekonomisk tillväxt och garanterat att återuppbyggnaden efter krig och diktatur ledde fram till stabila demokratiska rättssamhällen.
EU:s östutvidgning förra året ska inte ses som en akt av generositet från de rikare länderna i väst utan som en handling i upplyst egenintresse. Också vi vinner på att de f d kommunistländerna utvecklas. Kollapsen i det f d Jugoslavien visar vilket alternativet kunde ha varit. Det är egentligen självklart. Men en del självklarheter måste upprepas ofta.