Nuders korta perspektiv
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det finns med andra ord ingen anledning att moralisera över att finansminister Pär Nuder när riksdagen i går debatterade vårpropositionen tog i så att han nästan sprack. En borgerlig finansminister hade, givet sina retoriska förutsättningar, gjort samma sak.
Ekonomin växer så det knakar, 3,6 procent i år, 3 procent nästa år. Produktionen och orderingången stiger, liksom medborgarnas efterfrågan och överskotten är större än väntat. Inflationen ligger kvar på en låg nivå — och nu börjar också antalet lediga jobb att öka, och antalet långtidsarbetslösa ungdomar har snabbt halverats. Allt enligt finansministern.
Vi lever, kort sagt, i — nästan— "den bästa av världar". Och finansministern berättade med klädsam blygsamhet hur hans kollegor i de andra EU-länderna "gröna av avund" ständigt ansätter honom med frågor om vad det kan bero på att det går så bra för Sverige.
Pär Nuders eget svar är att det beror på socialdemokratins konservativa ekonomiska politik. "Konservativ", sade han förstås inte — men det är vad politiken är. Allt är väl avvägt, platt intet behöver förändras.
Inga skattesänkningar, inga ekonomiska strukturreformer — det senare är ett "nyspråk i den politiska debatten", snäste statsrådet. Inget tal om privatisering, eller ens ökade inslag av privat företagande på de stora sjukhusen. Dessa "nationalparker" (han sade faktiskt så) skall tydligen fredas från de stygga marknadskrafterna och bevaras från ett förändringstryck som kan ge både ökad effektivitet och högre kvalitet. I stället skall de likt heliga kor vegetera vidare, sömnigt idisslande.
En alternativ, och sannolikt i sak betydligt intressantare, förklaring till att det går så bra är att Sverige nu njuter av effekterna av de strukturreformer som vidtogs i början och mitten av 1990-talet i syfte att förbättra ekonomins sätt att fungera.
Det handlar om sådant som Riksbankens koncentration på att bekämpa inflationen, medlemskapet i EU, en stramare budgetprocess, längre mandatperioder och avreglering av en rad marknader.
Nittiotalskrisen drev fram dessa förändringar. Både den borgerliga Bildtregeringen och Ingvar Carlssons regering stod bakom dem — vilket rent av renderade den senare epitet som "återtågets hjälte" och en och annan jämförelse med Gorbatjov.
Dessa åtgärder var förvisso strukturreformer, detta "nyspråkliga ogräs" enligt finansministern. De godtogs under galgen, ackompanjerade av en myckenhet socialdemokratiskt grumsande, som aldrig helt upphört. De ständiga populistiska angreppen, inte minst från LO, på Riksbanken bär syn för sägen.
Om vi nu antar att dessa strukturförändringar utgör åtminstone en väsentlig del av förklaringen till att svensk ekonomi nu, efter ungefär ett decennium, fungerar bättre är det ganska obehagligt att konstatera att de inte följts av några ytterligare strukturförändringar under regeringen Perssons tid.
Det innebär i så fall att vi nu i viss mån lever på lånad tid. Den svenska modellen skulle, som Nutek påpekat och Karin Pilsäter (fp) påminde om, behöva moderniseras i vår tid av globalisering och ständigt hårdnande konkurrenstryck mot de svenska företagen.
Den typen av förändringar är naturligtvis lättare att genomföra planerat och genomtänkt i en högkonjunktur när det finns resurser — än i desperation, under knapphetens kalla stjärna och med ryggen mot väggen, när konjunkturen dyker.
Men regeringens (och stödpartiernas) perspektiv sträcker sig inte längre än till valdagen — vilket vårpropositionen med stor övertydlighet demonstrerar.
Redan nu har Sverige, trots högkonjunkturen, en mycket hög ungdomsarbetslöshet. Den borde vara regeringens första prioritet, i stället för att putsa på och spegla sig i den svenska modellen — som snart nog kan komma att behöva en rejäl renovering.