Strävan mot ständigt ökande övervakning av medborgarna är inget att förvånas över. Den följer nästan oundvikligen ur det genomreglerade moderna samhällets natur – alla stater anser sig alltid behöva tillförlitligare information om vilka vi är, vad vi gör, var vi befinner oss och hur vi använder våra pengar. Men det är just insikten om denna klassiska spänning mellan ordning och frihet som gjort att liberala och frihetliga rörelser alltid strävat efter att uppträda som motkrafter. Som frihetsvänner vill de begränsa statens insyn och inflytande, och rädda så mycket utrymme som möjligt åt privatlivet och det egna avgörandet.
Olyckligtvis har den reflexen försvagats just i det ögonblick den bäst hade behövts. Modern teknik erbjuder övervaknings- och registreringsmöjligheter som vida överstiger allt historien tidigare skådat, men tyvärr har det politiska samtalet inte hållit samma takt som den tekniska utvecklingen.
Sedan flera år ser vi därför ett övervakningssamhälle växa fram, framför allt på den nya teknikens område, där välbeprövade principer om privatlivets helgd av någon anledning inte anses gälla. Det är den inställningen som gett oss sådant som FRA-lagen och datalagringsdirektivet.
Även om protester förekommit på sina håll – framför allt bland nätaktivister, på ledarsidor och inom de politiska ungdomsförbunden – har de flesta etablerade partier varit, i bästa fall, oengagerade. Bara MP och V har stått upp för den personliga integriteten, och vi har främst deras principfasthet att tacka för att riksdagen nyligen lyckades skjuta upp den svenska dataövervakningslag som regeringen sökt i EU-direktivets efterföljd.
Särskilt sorglig är FP:s omsvängning under 2000-talet. Partiets en gång integritetsvänliga ryggmärgsreflexer tycks nu helt utsuddade, ersatta av en lika instinktiv förtröstan på den stora statens välvilja. Senast hörde vi partiets talesperson i integritetsfrågor, Johan Pehrson, kräva namnregistrering av alla som åkt på en flygresa – för man vet ju aldrig vem som har rent mjöl i påsen.
Det är generande att vår regering, för att inte tala om ett liberalt parti, tycks visa mindre omsorg om svenskarnas privatliv än EU-kommissionen. Men eftersom den nya rapporten uppdrar åt ansvariga kommissionären Cecilia Malmström att se över direktivet, erbjuder sig nu en chans för regeringen att sona gångna synder och till sist hamna på rätt sida i striden.
Svälj stoltheten, och ta den.