Ny regering räcker inte
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Berlusconis avgång sker i former som är lika ovärdiga som dem som präglat hans tid vid makten. Som premiärminister försökte han hejdlöst främja sina egna ekonomiska intressen och manipulerade med både rättssystemet och vallagarna — samtidigt som de utlovade reformerna uteblev. När det i förra veckan stod klart att han hade förlorat påstod han först att oppositionen hade fuskat och vägrade erkänna sig besegrad för att därefter föreslå en "stor koalition" av tysk modell där han själv skulle kunna behålla sitt inflytande.
Det verkliga skälet till fördröjningstaktiken är utan tvivel att Berlusconi fruktar att en ny regering kommer att bryta upp det medieimperium som varit grunden för hans politiska ställning. Det vore bra för Italien om resultatet av valet blir att de anständigare delarna av Berlusconis allians tar tillfället i akt och bildar en ny gruppering som kan bli ett alternativ den dag då Romano Prodis regering kommer i svårigheter.
Men att bara skapa en ny motallians mot Prodi räcker inte för att Italiens politik ska komma in i mer hälsosamma banor. Hela landet lider allvarligt av en förtroendeklyfta som går tillbaka både till fascismen och till det kalla kriget.
Det italienska kommunistpartiet, PCI, var inte den enda kraft som motsatte sig fascistdiktaturen, men dess insatser var viktiga och partiet fick efter kriget större väljarunderlag än något annat europeiskt kommunistparti. Det fick i sin tur till resultat att väljare som fruktade kommunismen samlades bakom det kristdemokratiska partiet, som satt vid makten nästan oavbrutet fram till dess hela systemet kollapsade på 1990-talet. Utrymmet för liberala och socialdemokratiska partier blev begränsat och de som fanns hade inga alternativ till att ingå i kristdemokratiskt kontrollerade koalitioner.
Det kalla krigets slut gav de med tiden allt mindre kommunistiska ledarna för PCI möjlighet att lämpa sin historiska barlast över bord. Huvuddelen av partiet återuppstod som Demokratiska vänstern, ett parti med oklanderlig demokratisk och ljum socialistisk identitet. Men en hårdför falang vägrade tänka om och fick i valet förra helgen, under namnet Rifondazione Communista, omkring sju procent av väljarna. Här ligger Prodis största problem — han kan inte regera utan kommunisterna, som i sin tur vägrar att diskutera reformer av den italienska ekonomin.
Samtidigt som PCI bytte identitet kollapsade kristdemokraterna till följd av en serie skandaler med maffiaanknytning. De väljare som inte litade på den nya demokratiska vänstern blev nu ett lätt byte för Berlusconi som bildade partiet Forza Italia som en personlig hejaklack och använde sitt medieimperium för att göra sig själv till politiker. Nya vallagar, som i år dessutom manipulerats av Berlusconi, tvingade fram allianser där den vänstra sidan består av allt från liberaler, socialister och gröna till testuggande gammalkommunister och den andra innehåller både fascister och norditalienska separatister. Tidigare kristdemokrater finns på båda sidor.
Vettiga politiker, oavsett parti, är i dag av historiska skäl inlåsta i allianser med grupper som effektivt blockerar allt seriöst reformarbete. Hur detta arv ska kunna brytas är den verkligt stora politiska frågan i Italien.