Det är inte ofarligt att vara politiker i dag i Sverige. I landet där traditionen bjuder folklighet och väljarkontakt har vi vant oss vid att riksdagsledamöter och statsråd fritt kan röra sig på gator och torg. Särskilt viktigt är det förstås inför en valrörelse, men de flesta tar för givet att politiker även som privatpersoner ska kunna leva ett "normalt" liv. Denna förväntning är inte helt realistisk. De flesta riksdagsledamöter får regelbundet hotbrev, särskilt via internet.
Detta är en del av den verklighet som människor med politiska ambitioner får lära sig att leva med, ibland så tidigt som på ungdomsförbundsnivå.
Frågan hur vi ska garantera politikernas säkerhet är långt ifrån löst och den aktualiserades på nytt efter oroligheterna vid Mona Sahlins förstamajtal i helgen. Oviljan att lösa problemet motiveras på två sätt: ekonomiskt och ideologiskt.
Först och främst kan vi konstatera att Säpo inte har resurser att anställa och utbilda så många livvakter som skulle behövas för att Sveriges politiker ska kunna känna sig trygga. Det finns inte pengar till allt och då måste man prioritera. Frågan är hur.
Det andra argumentet mot ett ökat livvaktsskydd motiveras, främst av socialdemokrater, med att det är ett hot mot det öppna samhället och demokratin.
Det tillhör en politikers arbetsuppgifter att ha nära kontakt med sina väljare. Naturligtvis vore det en förlust om den kontaktytan minskades avsevärt, men riskerna måste också tas med i kalkylen.
Flera socialdemokratiska statsråd rapporterade exempelvis att de kände sig otrygga under torgmöten inför folkomröstningen i höstas, bland annat Anna Lindh. Strategin att sticka huvudet i sanden och hoppas att det inte skulle hända något lyckades inte då, och det finns heller inga garantier för att det kommer att fungera under kommande EU-parlamentsval.
Det finns redan i dag svårigheter med att rekrytera politiker. Politikerförakt och låga löner i jämförelse med näringslivet utgör betydande hinder och finns dessutom fara för liv och lem framstår yrket som än mindre attraktivt. Om folk med ett genuint politiskt engagemang söker sig från den arenan av säkerhetsskäl är det en förlust för samhället i stort.
Demokrati förutsätter att det finns människor som är villiga att ta ansvar för den politik man för och lita på att ansvarsutkrävandet sker fredligt vid valurnorna, i stället för med våld på gatorna. Livvakter garanterar inte i första hand säkerheten för statsråd och andra som privatpersoner utan som företrädare för vårt politiska system.
Vad gäller den ekonomiska aspekten finns stora alternativkostnader. Det finns nämligen också en kostnad för att inte ha livvakter.
I Sverige har det hittills kostat en statsminister och en utrikesminister.