En rubrik i Aftonbladet.se på fredagsförmiddagen: ”Börsen faller – följ dramat live.” Den som följde uppmaningen fick se att Stockholmsbörsen backat med cirka två procent, i linje med övriga europeiska börser och med Asienbörsernas rörelser under morgontimmarna. Samtidigt föll euron mot dollarn, medan räntorna steg i Tyskland och sjönk i Sydeuropa.
Den relativt milda reaktionen på finansmarknaden hade inte heller sin grund i några dramatiska händelser. Grekland, där vänsterledaren Tsipras åter uttalade sig populistiskt om stödlånen, fick sänkt betyg av ett kreditvärderingsinstitut, liksom en rad spanska banker. Andelen dåliga lån i de spanska bankerna (låntagare som haft betalningssvårigheter i minst tre månader) steg från 8,3 till 8,4 procent på en månad.
Det är snarare det faktum att ingenting händer som nu ökar på oron igen. Vinterns paus för eurokrisen, med skapandet av europakten och regeringsskiften i Grekland, Spanien och Italien, tycks nu definitivt vara över.
Verkligheten är den att de spanska låntagarna inte har ett dugg bättre förutsättningar att betala sina räkningar i Mariano Rajoys Spanien än vad de hade i José Luis Zapateros. Arbetslösheten är nära 25 procent och allt mindre tyder på att förväntningarna på tillväxt kan realiseras, varken 2012 eller 2013. Vilket betyder få jobb. Det enda positiva är att budgeten är under hyfsad kontroll, men det är de privata skulderna som gör att Spanien ändå snart kan tvingas be om stödlån från eurozonen.
Spanjorerna följer också det grekiska dramat mer noggrant än andra. Rykten om stora uttag från bankerna i Grekland följdes genast av liknande rykten i Spanien under veckan, gällande den krisdrabbade fastighetsbanken Bankia. Om de grekiska spararnas euro plötsligt kan halveras i värde med en ny inhemsk valuta, kan samma sak hända i Spanien, resonerar man.
Det har snart gått ett halvår sedan Rajoy och hans Partido Popular (PP) vann en övertygande seger i parlamentsvalet. Han hade med rätta anklagat företrädaren Zapatero för att vara handlingsförlamad. Han visste vad han gav sig in på och sade sig ha lösningen. Men sedan, efter valet, har han i stort sett fortsatt i Zapateros anda.
Rajoy håller tal och lovar att Spanien nu är på rätt väg, att jobben och tillväxten finns runt hörnet. Men fakta talar ett annat språk och det enda konkreta som hänt under 2012 är ytterligare sparpaket – och ett antal förslag till reformer på arbetsmarknaden. Svaret från spanjorerna har varit tydligt: demonstrationer och strejker.
För att ta sig ur ett prekärt ekonomiskt läge måste man både spara och investera. Frankrikes nyvalde president Francois Hollande har hittills fokuserat på investeringar, medan Rajoy avgjort tillhör ”spararna”. Om det finns en kombination av de båda är det Italiens premiärminister Mario Monti. Monti är tydlig med både förslag och konsekvenser. Han säger att det kommer att ta tid för Italien att komma på rätt köl och att det är en mycket svår uppgift som väntar. Detta gäller alla krisländer i eurozonen. Och i vissa fall kan uppgiften visa sig vara övermäktig.