Läget i Darfur i västra Sudan är fortsatt kritiskt. Samtidigt som omvärlden så sakteliga börjar få upp ögonen för situationens allvar befinner sig fortfarande över en miljon människor på flykt. Trots att fredssamtal har inletts fortsätter den beridna janjawidmilisen att förfölja befolkningen i provinsen.
Bakgrunden till konflikten är det fredsavtal som ingicks efter det långa inbördeskriget i södra Sudan. De stridande parternas beslut om att dela landets naturresurser utlöste oroligheter i andra delar av landet, bland annat i Darfur. För att kväsa revolten använde sig regimen i Khartuom av janjawidmilisen, frisläppta kriminella som utrustades med vapen och hästar och gavs tillstånd att bränna och plundra.
De enda som har förnekat kopplingen mellan den beväpnade milisen och de styrande i landet är, föga förvånande, regimen själv. Nu hävdar den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch att de har funnit bevis för att det existerar en koppling mellan plundrarna i Darfur och regeringen i Khartoum. Organisationen säger sig ha kommit över dokument som styrker att janjawidmilisen har rekryterats, tränats och beväpnats av regimen. Vicepresidenten ska själv ha godkänt den våg av våld och plundring som orsakade den humanitära katastrofen.
Om dokumenten visar sig vara äkta är det ytterligare ett skäl för FN och omvärlden att agera. Den medling som nu pågår i Afrikanska unionens regim har små utsikter att lyckas. Därtill är unionens medlemsländer alldeles för måna om sina relationer med regimen i Sudan. Den fredsbevarande styrka om trehundra man som man beslutat att skicka till regionen räcker knappast ens till att skydda ett enstaka flyktingläger. Men så anser sig heller inte medlarna ha upptäckt något folkmord.
Uppgifterna från Human Rights Watch visar att det pågående folkmordet precis som misstänkt hela tiden har varit sanktionerat från högsta ort. Omvärlden måste vara beredd att sätta hårt mot hårt om regimen fortsätter att trilskas. Milisen måste avväpnas och Darfur öppnas upp för internationella hjälparbetare, även om det så krävs både ekonomiska, militära och politiska påtryckningsmedel. Det är inte bara en moralisk förpliktelse, utan också en folkrättslig skyldighet för alla de stater som har undertecknat FN:s konvention mot folkmord.