Kartan har alltid legat till grund för inriktningen och dimensioneringen av Sveriges försvar. Läget vid Östersjön är strategiskt och gjorde oss till grannstat till en av supermakterna under kalla kriget. Även i dag är utvecklingen i Ryssland av stor betydelse för de försvarspolitiska besluten. Men tiderna förändras och i ett avseende ligger nu Nordkorea och Norge på samma avstånd från Sverige.
Nymornade politiker har de senaste åren tvingats inse att cyberattacker kan vara minst lika verkningsfulla som stridsvagnar. E-postsystem i Estland och Storbritannien, styrsystem för det franska stridsflyget och kärnkraftverk i Iran har redan attackerats. Men viktiga företag, och även stater, fortsätter också att tiga om angreppen. USA har tagit täten med ett eget cyberförsvar och det globala samarbetet har nu kommit i gång.
Synen på it-säkerhet som brandväggar mot hackervirus och så kallade trojaner är nu passé. Vid Folk och Försvars-konferensen i Sälen i januari demonstrerade Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) hur en modern cyberattack kan se ut. FOI:s representant drog en parallell till de klassiska datavirusen, som jämfördes med fotbollshuliganer. De kommer in, skapar oreda och förstör systemen. Det går också att se vem som varit framme. Att synas är själva syftet med en klassisk hackerattack.
En modern cyberattack jämförs i stället med fallskärmssoldater. Viruset går in i systemet, gör vad det ska och försvinner. Det är en nästan omöjlig uppgift att ta reda på vem som legat bakom attacken.
I FOI:s demonstrationsexempel arrangerades en tågurspårning i Sverige. Syftet var att stoppa transporter av en påhittad mineral som var viktig för en krigförande stat. Infrastrukturen är ett viktigt mål att försvara mot cyberattacker. Men även el- och vattendistribution samt avlopp är tänkbara mål. Eftersom datorer numera är centrala i de flesta funktioner, har också sårbarheten blivit större i motsvarande grad.
EU-kommissionären Cecilia Malmström har lyft upp it-brotten som ett av fem prioriterade områden i en ny säkerhetsstrategi för EU. Att det i dag inte ens är illegalt att skicka ett virus som förstör din grannes dator säger något om hur mycket förlorad mark man måste ta igen för att komma till rätta med nuvarande och kommande cyberattacker.
USA har redan konstaterat att anfall är bästa försvar. De gamla kända vapenslagen kompletterades i höstas med US Cyber Command, ett resursstarkt vapenslag med både offensiva och defensiva kvaliteter. Sverige har redan hunnit öva tillsammans med USA, genom EU och Nato, i operationen Cyber Storm 3.
Västmakterna laddar för cyberkrig. Nu gäller det bara att hitta en motståndare. Och man kan fråga sig om den som förbereder en stor, kooordinerad cyberattack är intresserad av att berätta om det. Mycket tyder på att striden om it-herraväldet i lika hög grad kommer att avgöras av teknikerna som av dem på kommandobryggan.
Vad gäller Sveriges beredskap för en cyberattack går meningarna isär. Klart är att väldigt mycket har hänt under tio år. Inför den så kallade millenniebuggen år 2000 inventerades datorsystemen i landet och befanns vara i en enda röra. Datorernas centrala roll i samhällsuppbyggnaden blev uppenbar och samtidigt byggdes en bättre krisberedskap upp under länsstyrelserna. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) leder numera arbetet och just i dagarna startade en två månader lång övning på beredskapen vid en kärnkraftsolycka.
Å andra sidan är Sverige och andra utvecklade länder nu så datorberoende att en välplacerad kod nu kan göra samma jobb som tidigare krävde tusentals bomber: att föra oss långt tillbaka i tiden.
Cyberhotet har gjort det än mer uppenbart att uppgiften att försvara sig inte bara är en nationell angelägenhet. Både för att skydda våra system och att spåra och avvärja tänkbara hot är vi i högsta grad beroende av andra. Försvarssamarbetet mot cyberhotet kan kanske bilda skola för hela försvarssamarbetet. I grund och botten sitter vi alla i samma båt. Vi vill ha frihet. Men friheten kräver säkerhet, strategi och samarbete, i cyberspace liksom i den vanliga världen.