En del av kritiken mot regeringens beslut att anslå ett par hundra miljoner per år i trettio år till en ny version av JAS/Gripen kan man utan vidare lägga åt sidan. Sverige behöver också efter det kalla krigets slut resurser för att kunna stå emot påtryckningar utifrån. Naturligtvis måste ett flygvapen vara en del av dessa resurser.
Men nästan allt annat i beslutet, som presenterades på Brännpunkt i Svenska Dagbladet för en vecka sedan, är osäkert eller tvivelaktigt. Till det osäkra hör själva det avtal med Schweiz som är förutsättningen för att projektet ska kunna genomföras. Schweiz beställer 22 plan till ett fast pris och bidrar därmed till utvecklingskostnaderna. Sverige ska för sin del skaffa 40–60 plan – till vilket pris är ännu oklart. Schweiz försvarsminister Uri Maurer beskriver avtalet som mycket fördelaktigt.
Det kan han ha rätt i men verkligheten är också att frågan väntas bli föremål för folkomröstning i Schweiz och att det mycket väl kan bli nej.
Vad händer i så fall med den svenska delen av projektet? Utvecklingskostnaderna är så stora att redan en serie på 60-80 plan ter sig riskabelt liten. Ska Sverige gå vidare ändå om de 22 planen till Schweiz bortfaller? Eller är det möjligt att intressera andra köpare, trots att detta hittills visat sig vara mycket svårt?
Schweiz behöver nya plan snabbt – de första leveranserna ska ske redan 2018. För Sveriges del är situationen en annan. Den version av JAS som nu används, med uppdateringar då och då, anses allmänt ha livstid en bit in på 2030-talet. Något omedelbart behov av den nya versionen finns därför inte – i alla fall inte om man bara ser till försvarsförmågan som sådan.
Regeringen försöker inte heller dölja att motivet till beslutet egentligen är ett annat än omsorg om försvarsförmågan. Det handlar om arbetstillfällen i försvarsindustrin och om att behålla avancerad teknisk kompetens i landet.
JAS/Gripen kan beskrivas som den sista återstående symbolen för den svenska väpnade neutraliteten under det kalla kriget, uppbackad av en stark inhemsk försvarsindustri. Men försvarspolitikens förutsättningar har nu i grunden förändrats. Sverige är i en rad avseenden inlemmat i Natos militära samarbete. Inriktningen har alltmer förskjutits från att kunna hejda en invasion av Sverige till att bidra till internationella insatser i andra delar av världen.
Starka skäl talar för att denna omställning har drivits för långt. Också om det strategiska anfallet inte längre är realistiskt så måste vi ändå ha förmåga att hävda vårt eget territorium och bidra till en övergripande militär balans i vårt eget närområde. Att vi då också behöver ett flygvapen är inte någon konstig uppfattning.
Men hur ska behovet av flygkapacitet vägas mot behovet av annat, till exempel inom marinen som i dag nästan har avvecklats? Regeringen och Socialdemokraterna har funnit varandra i en gemensam ambition att hålla liv i flygindustrin, men de grundläggande frågorna om försvarets uppgifter och resurser har undvikits. Vad händer om de säkerhetspolitiska bedömningarna förändras samtidigt som mycket stora resurser är uppbundna till detta enda projekt?
Försvarsdebattören Johan Tunberger säger att Gripen-köpet kan leda till kollaps för försvaret. Den fara han beskriver är inte påhittad. Regeringen hävdar att försvarets ekonomi nu är i balans och att JAS-pengarna inte kommer att tränga bort andra satsningar. Men erfarenheten talar starkt för motsatsen.
Utvecklingskostnader för nya stora projekt blir nästan alltid högre än vad man kalkylerat från början och det är långt ifrån bara på flygsidan som olika system behöver moderniseras eller bytas ut.
Vi måste räkna med att pengarna till JAS inte kommer att räcka. Och att vi hamnar i ett läge där dagens industripolitik riskerar att bli ett hot mot morgondagens försvarsförmåga. Om inte resurserna ökar.