Nya öppningar i Israel
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I söndags lämnade Arbetarpartiet Sharons regering. Dessförinnan hade partiets kongress bytt ut veteranpolitikern och utrikesministern Shimon Peres som partiordförande mot den i alla avseenden mer vänsterorienterade Amir Peretz. När nyval nu blivit oundvikligt väljer Sharon att gå in i valrörelsen utan den belastning som Likuds starka högerfalang innebär.
Likud bildades av Sharon 1973 som ett högernationalistiskt alternativ till det då dominerande Arbetarpartiet. Men Sharon själv har som premiärminister långsamt kommit till insikt om att bosättnings- och ockupationspolitiken är ett långsiktigt hot också mot Israel. Hans beslut att lämna Gaza och åtminstone i princip öppna för reträtter också från Västbanken har gjort att stora delar av hans eget parti vänt sig mot honom, men har ökat hans personliga stöd bland väljarna.
Opinionsmätningar antyder att Likud utan Sharon kan förlora mellan hälften och en tredjedel av sina ledamöter i knesset. Samtidigt får Arbetarpartiet under sin nya ledning en chans att nå ut till väljargrupper som länge vänt partiet ryggen.
Amir Peretz tillhör den stora kategori av judiska israeler som flytt från arabländerna — i hans fall Marocko — och som hittills har haft en blygsam plats i Israels offentliga liv. Peretz, som tidigare varit ordförande för den mäktiga fackföreningsrörelsen Histadrut, återknyter nu till Arbetarpartiets traditioner som ett vänsterparti med ekonomisk och social utjämning på programmet och står nära den fredsrörelse som de senaste åren haft svårt att hävda sig.
Partistrukturen i Israel har i många år haft ett mycket svagt samband med de verkliga konflikterna i samhället. Arbetarpartiet har förlorat sin traditionella vänsterprofil och framstått som ett parti för judar med bakgrund i
västvärlden och säker förankring i etablissemanget. De ofta underprivilegierade judarna från arabvärlden som under andra omständigheter "borde" stödja Arbetarepartiet har i stället ofta föredragit Likud som ju bildades i opposition mot det etablissemang
som dessa väljare ogillade. Med valet av Peretz kan Arbetarpartiets väljarbas sannolikt breddas.
Likud å andra sidan har både bestått av relativt normala högerpolitiker och en stark nationalistfalang som motsatt sig varje medgivande till palestinierna. Utan denna barlast kan Sharon framträda som ett slags mittenpolitiker och bilda nya allianser, kanske med det sekulärt liberala partiet Shinui, kanske med Arbetarpartiet medan Likuds extrema nationalister isoleras.
Inrikespolitiskt kan Israel nu stå inför en normalisering av partistrukturen, i riktning mot den typ av politiskt landskap som är normalt i andra demokratier. Dels får, genom valet av Peretz, inrikespolitiken åter en större plats i debatten, dels uppstår ett partispektrum där vänstern verkligen står till vänster både om mitten och högern. Och i bästa fall kan Israel efter valet få en regering som delar väljarmajoritetens kritiska inställning till de extrema bosättarna och som är beredd att låta reträtten från Gaza bli början till en större process.
Några garantier finns inte. Men på några få dagar har israelisk politik blivit betydligt intressantare.