Efter valet 2006 drog den nya Alliansregeringen omedelbart i gång i ett starkt reformtempo. Den jobblinje man vunnit valet på skulle implementeras på område efter område. Allt gillades inte av väljarna, men särskilt hanteringen av finanskrisen 2008-2009 vann respekt och ledde till en ny valseger i höstas. Sedan hände inte mycket.
Detta är utgångspunkten för rapporten från SNS (Studieförbundet näringsliv och samhälle) Konjunkturråd i veckan som gick. Den nya regeringen står inför en rad utmaningar men är nästan handlingsförlamad av risken för att stöta sig med väljarna och av det faktum att man numera saknar egen majoritet i riksdagen.
Utan en bättre fungerande finansmarknad, utan en bättre fungerande arbetsmarknad och utan en fungerande klimatpolitik får Sverige ett sämre utgångsläge för framtiden och för de nya kriser som oundvikligen kommer, konstaterar SNS Konjunkturråd.
Diskussionerna om finansmarknaderna och klimatpolitiken är förstås inte bara en svensk angelägenhet. De nationella åtgärderna måste ske i samklang med övriga länder, särskilt de 26 EU-länderna. Så görs också dagligen, även om man kan ha synpunkter både på förändringstakten och de svenska bidragen till densamma.
Arbetsmarknadsproblemet är mer specifikt svenskt. Behovet av nytänkande är stort och förväntningarna på slutsatserna från SNS Konjunkturråd, med sin breda och djupa kompetens på området, blir därefter. Därför är det både förvånande och ledsamt att man i sin rapport drar en lans för en variant på de av ingen saknade alu-jobben och plusjobben, nu kallade ”välfärdsjobb”.
På samma sätt som i de tidigare försöken menar man att fullt friska och arbetsföra människor ska utföra tjänster ”som behövs göras men som det inte finns ekonomiskt utrymme för”. I rapporten gör man en helt irrelevant jämförelse med Samhall (som handlar om sysselsättning för funktionshindrade). Hela idén är, talande nog, hämtad från den tyska statens åtgärder riktade till värnpliktsvägrare.
Sverige har de senaste två decennierna haft stora problem med konkurrens om industrijobben, först från det befriade Östeuropa, senare i allt högre utsträckning från Asien. Jobben har flyttat ut kontinuerligt. Och efter lågkonjunkturer, som den aktuella finanskrisen, kommer de inte tillbaka i samma omfattning. Målet om full sysselsättning, som delas av alla svenska regeringar, tycks alltmer avlägset.
Att arbetslösheten ändå kan komma ned till sex, sju procent om något år kan vi tacka en kraftigt expanderande tjänstesektor för. Men på sikt är detta en återvändsgränd. Systemet behöver nytt blod i form av nya företag och vägen dit är som alltid satsningar på utbildning, forskning, innovationer och kapital till unga företag.
Idén med välfärdsjobb omfamnas säkert av alla som gett upp kampen om nya jobb. Man tänker då att det aldrig blir några nya fabriker i Sverige, att industrijobben som kommer blir få och riktas till högutbildade. Men Q-Med i Uppsala, grundat 1999, har 500 anställda med alla typer av jobb. Det gäller bara att ha lite tålamod i stället för att lita till ännu en quick fix på arbetsmarknaden.
Vid sidan av bristen på nya företag är arbetsmarknadens funktionssätt det viktigaste hindret mot fler jobb. Regeringen har gjort en del för att sänka trösklarna till arbete och SNS Konjunkturråd har kloka råd om hur man kan gå vidare. Ytterligare satsningar för locka arbetsgivare att anställa ungdomar och invandrare samt att göra det mer attraktivt för pensionärer att lönearbeta är några av förslagen.
Regeringen har bara att oförtrutet jobba vidare mot fler jobb och ta till sig de förslag som bidrar till detta. Full sysselsättning blir det aldrig. Noll procents arbetslöshet skulle innebära en skriande arbetskraftsbrist i många sektorer. En viss grupp kommer alltid att vara mycket svårplacerade på arbetsmarknaden. Om de finns i alu-, plusjobb eller i jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas spelar då mindre roll. Det enda argumentet för välfärdsjobb är att dessa då skulle ”känna sig behövda i samhället”. Det kommer inte att fungera den här gången heller.